Någonting smart

Dags att flytta igen. Till Lund, på riktigt, den här gången. Inte lika långt som senare, men antagligen kommer jag att stanna där längre. En etta, hyresrätt, afb, blabla.
Huvudsaken är att jag kommer få bo ensam, på riktigt. Ingen att ta hänsyn till alls. Och jag kommer ha alla mina grejer här nere, så fler än två skedar och inte behöva diska varannan dag och definitivt inte behöva diska i ett handfat.
Och så kommer jag kunna sätta mig på cykeln och cykla till skolan när jag vill, och kunna sätta mig på cykeln och cykla hem från skolan när jag vill. Bara, sådär. Kunna ta sig hem fast klockan har passerat tio.
Det känns bra.

Nu är det bara att vänta på att afb skriver på kontraktet också.

Om ett tag får jag ner Flinta också, älsklingen. Gulletuss. På ett sätt är detvälbra för henne också att hon inte kommer ner nu på en gång, mitt schema den här läsperioden blir ju inte direkt bättre bara för att jag bor på ett annat ställe, så jag hade inte kunnat vara hemma med henne ändå. Så mycket. Men det ska kännas bra att få ner henne, och jag har en uteplats också, så vi kommer kunna hänga där så fort vädret blir lite bättre.

Tillbaka i Skåne! Vad hände med min blogglusta, kanske ni undrar? Jag har ingen aning, jag kanske kom över den lite väl snabbt... men ja, nu är jag här i alla fall. Har haft fyra helt fantastiska veckor, och kjan konstatera att hemma verkligen är hemma. Fortfarande. Och att den här känslan jag-vill-flytta har kommit över mig igen, för första gången på flera år. Det är faktiskt förvånande likt den här känslan av att vilja flytta hemifrån som jag upplevde så intensivt där i några år... men den här gången vill jag inte flytta hemifrån på det sättet, det har jag ju liksom redan gjort. Jag vill väl snarare flytta till eget. Och närmare Lund. Jag klarade av att pendla till gymnasiet i tre år, men efter tre månader här så känner jag bara att jag inte orkar längre... Tja. Sånt är väl livet. Jag får försöka prioritera bort lite saker till våren, hur som helst. Försöka festa lite mindre, sova lite mer, tror jag skulle behöva det. Tre (fyra?) förkylningar på en termin är mycket, mycket fler än jag är van vid. Så det är ju bara att ta tag i det.
Nu, åter till ett mindre "oooh, här är mitt liv!"-inlägg, rentav en lista!

Saker man skulle kunna ägna sig åt medan man väntar på att en internetsida ska ladda med segt internet:
-Ta en promenad i rummet, sträcka lite på sig
-Sy
-Äta frukt
-Andas, ta det lugnt
-Plocka undan
-Bädda sängen
-Skriva inköpslista
-Spela röj
-Planera blogginlägg

Saker man oftast ägnar sig åt medan man väntar på att en internetsida ska ladda:
-Irritera sig
-Klicka en gång till på länken
-Öppna en annan sida "så länge"

Gott nytt år!
Vid tolvslaget (som vi gissade oss till när det inträffade, genom folks skrik och genom att titta på fyrverkerierna, eftersom vi inte hade vettiga klockor) stod jag på kajen i Gamla stan och bara tittade upp mot himlen och såg på fyrverkerierna, och messade ungefär halva världen och kramade Therése. Bartendrarna på tunnan hade gott med på att ta hand om min öl så länge jag var ute, efter lite munhuggande. De var trevligare än på länge, jag undrar om de inte kände av nyårsstämningen en del. Hade det inte varit för att de jobbade hade jag lätt köpt en öl till dem. Kanske inte en var, det är ju rätt dyrt på tunnan, men åt det hållet.
Jag träffade Lasse och Marie för första gången på jag vet inte hur många år, efter att ha firat nyår med dem de första femton åren i mitt liv, ungefär. Det var väldigt, väldigt trevliga. Det är fantastiskt när man upptäcker att ens föräldrar är, rent objektivt, rätt roliga att umgås med som vuxna människor, och att deras kompisar också är det. Känner mig sjukt vuxen.
Flinta som sprang iväg natten mot igår har kommit tillbaka. Jag har ingen aning om var hon har varit eller varför, men hon vill fortfarande springa ut och är alltså antagligen inte skrämd i alla fall. Hon är tillbaka. Lättnaden är... fantastisk.
Gott nytt år!

Jag har ett ryck av jag-vill-blogga-mera!
Det kommer antagligen hålla i sig kanske tre dagar, i bästa fall. Jag ska hur som helst försöka njuta de här tre dagarna, eller tja, snarare blogga. Irriterad över att jag vill skriva, för andra, men inte vet vad jag vill skriva om och samtidigt inte bryr mig om andra läser. Märklig mening... Såhär: Det finns för det mesta ungefär tusen saker att skriva om, men som är tillräckligt privata för att inte släppas ut på internet vind för våg. Där till exempel mina föräldrar läser det.

Jag har en liten (jättestor) crush på Varga. Varga är mammas och pappas finska lapphund. Hon är helt fruktansvärt söt, glad, intelligent och ganska... osäker. Typ, "Oj, det rör sig lite konstigt, jag backar och viker ner mina öron till hakan." Fast hon är rät tuff ändå. Man säger "Nej, gå ut därifrån, sluta!" och hon säger "Neeeeej, titta vad snäll jag är!" och smyger liksom vidare, försiktigt försiktigt. Ibland visar det sig att hon gjorde någonting man ville låta henne göra, som att hämta sin favoritleksak bakom soffan och komma och leka med en, men för det mesta handlar det om att hon har hittat någonting på marken som är hennes nya bästa vän för alltid. Och så kan man ju inte ha det, JAG är hennes bästa vän för alltid...
Hon har fått tillåtelse att väcka mig på morgonen nu. Hon gör det genom att slänga upp frambenen i sängen och säga "Godmorgon livet är underbart!!!!!!!!" och leta efter mina händer för att börja tugga på dem (inte tugga så mycket som slemma ner) och bara yra runt som en glädjetornado. Som sagt, både underbar och jobbig. Jobbig för att jag sover, och ligger ner vilket innebär att hon har fritt fram att tugga på (slemma på) min näsa också. Men det kan det vara värt, har man en bra dag slutar det med att hon ligger bredvid en i sängen och är jätte-jättemysig.
Fantastisk hund. Jag vill också ha...

De senaste dagarna har det dykt upp inlägg från mig, på facebook, där jag nämner bonsai-kokokatten. Detta handlar självklart om Malte, om någon missat det. Malte är liten (därav bonsai), fast han börjar bli relativt gammal. Han är också en katt (därav katten). Vi vet inte riktigt varför han är så liten, men det verkar rimligt att det beror på en viss näringsbrist när han var liten. När han kom till oss så var han jätteliten och sjukt mager. Om man höll honom framför matskålen kämpade han desperat för att ta sig fram till den, vilket är lite hjärtekrossande hos en femveckors kattunge som får plats i en ficka och väger 350g.
Men, han lever och är nöjd idag.
Varför han även kallas koko? Tja... Det ska väl först och främst sägas att det är ett ganska kärleksfullt uttryck. Utom möjligen om jag skulle säga det när han får för sig att hoppa jämfota på Flinta när hon och jag sover, men jag tror jag skulle välja andra, mer passande epitet i de lägena.
Malte är ändå lite koko. Han verkar inte riktigt ha förstått att (här kommer en lista! Länge sen nu)
-Om en katt morrar och fräser på en så ska man sluta med det man gör och låta katten vara i fred (särskilt om man är en hälften så stor katt)
-Det är dåligt att ha hela sitt huvud i munnen på en hund (rätt drag är inte att försöka gå därifrån så mycket som att protestera med klorna. De vanligaste ögonskadorna på hund är tydligen orsakade av katter, de är inte direkt försvarslösa)
-Om någon knuffar bort dig/lyfter bort dig/kastar något på dig vill de inte ha dig där. Flytta på dig (i alla fall om du är en förkrympt katt)
-Om det går förbi en hund som tycker om att ha ditt huvud i sin mun är det oklokt att börja leka med dess svans
-När du har blivit nerknuffad från en säng tre gånger i rad, och morrad på av en sovande katt, är du inte välkommen i sängen.
-Hundmat och kattmat är olika saker (det här verkar i och för sig många hundar ha väldigt svårt för, utan att vara särskilt koko...)

Malte är hursomhelst väldigt söt, och jag försöker vara lite snäll mot honom. Utom när han hoppar på Flinta, då är det krig...

Edit: Fast en gång har jag faktiskt räddat HONOM från Flinta! Hon höll fast hans huvud och klöste honom rätt intensivt i ansiktet, jag misstänker att han hade varit jättejobbig jääääääättelänge och att hon hade gett upp på mer civiliserade sätt att säga "Dra åt skogen". I alla fall, jag är lite snäll mot honom ibland!

Mer eller mindre jul i alla fall! Det är omkring 13h kvar till julafton, och jag bara vet att det kommer bli skinka ikväll, nygriljerad och jättegod. Jag har inte slagit in en enda av julklapparna än, men de finns åtminstone, och om jag slår in dem imorgon hoppas jag att det dyker upp ännu lite julstämning.

Nu ska jag spela tetris, istället för att duscha/klä på mig/något annat vettigt. Men det är roligt att spela tetris, jag kan inte göra det hemma och på något konstigt vänster är det säkert bra för mitt spatiala tänkande också. Så det är okej.

Hem-hemma. För nästan en hel månad.

Det är fantastiskt hur mycket hemma det fortfarande är, efter fyra månader på annan ort. Jag har ändå börjat få ihop ett nytt liv, men... nä. Det här är ändå rätt ställe för mig, liksom.

Inga pudlar, min katt... Flinta låg i min säng hela natten. Jag blev väckt av liten hund som kom in i mitt rum och sa "Hej! Godmorgon! Världen är underbar och jag älskar livet!", och när jag sa ".. vaa? Jag sover.." sa hon "Åååh, du är vaken, du är den bästa människan i världen!" och Flinta sa "Åh, du är vaken! Vad härligt, då ska jag komma fram till ditt ansikte så ska vi mysa innan du går upp!" och sen sa jag "Nej! Jag är inte alls vaken låt mig sooooovaaa" och Varga hoppade upp i sängen istället. Till slut fick jag någon att ropa ner henne så att jag kunde somna om i alla fall.

Välbehövlig sömn efter en veckas värdelös sömn. Jag har verkligen känt av att det varit tentor på gång. Men nu är det över, snart förstår jag säkert att det inte är bara det att jag inte behöver plugga just nu, utan att det faktiskt inte finns någonting jag skulle kunna plugga (allting utöver skolarbetet räknas inte) också.

Gjort årets första jultryfflar. Ska bli lite mer, men inget i någon större omfattning. Gott ska det bli, julstämning hoppas jag på. Men det bästa med julen är, i år, att vara hemma.

Det är fantastiskt att det ska vara så sjukt lätt att dra på sig en fånig förkylning. Igen.

Shit vad det snöar...

Jaja, hur som helst: Helt fantastiskt. Och jättetråkigt. Det är i och för sig därför jag inte står utomhus och spelar med AK just nu, vilket kan vara rätt positivt om det snöar hälften så mycket i Malmö som det snöar här... Och ja, hade jag inte varit förkyld innan hade jag väl blivit det då. Och nu har jag ju massor av tid att skriva klart labrapporten. Och dricka kaffe, iofs. Kaffe är bra.

Inget vettigt att säga, fantastiskt. Om en vecka idag åker jag hem-hem i en månad över jul. Har en stark känsla av att det kommer vara underbart i en vecka, rätt tufft i en vecka och sen typ som vanligt i två veckor. Ja.
Och Flinta får jag hälsa hur mycket jag vill på! Det är ju det bästa, faktiskt.

De sa "Inom de första sex veckorna behöver man ha fått svar på tre frågor: Kommer jag att passa in? Kommer jag att få vänner? Kommer jag att klara studierna?"
För mig har det tagit betydligt längre. Men ja, jag tror jag hänger kvar.

Mer blogg! Senast jag pratade med läskiga Karin (haha, jättelänge sen jag tänkte på det smeknamnet!) sa hon att jag kanske borde blogga oftare, så att jag inte verkar så trött hela tiden. Eller något liknande. Minns inte, var sjuuuukt trött vid tillfället. Att jag var sjukt trött är nu bekräftat i och med att jag sov förbi klockan imorse, vilket jag bara gör när jag är så sjukt trött. Faktiskt.

Men nu är det rätt bra! Lite ont i ryggen, jättestor väska att släpa på i några dagar, men annars så. Känner mig... stabil. Om man jämför med stressvågen igår. Har förberett presentationen vi ska hålla imorgon, packat klart väskan, insett att jag inte kommer komma ikapp med skolarbetet den här helgen heller samt att det inte är någonting som säger att jag inte blir klar med labrapporten åtminstone. Det funkar.

Ser verkligen fram emot att åka hem i helgen. Lite synd att jag missar F1 Röj, men jag tror jag kommer ha rätt kul ändå, ärligt talat. Fullt upp, men bara roligheter. Ja.

Fast det är lite tråkigt att blogga... Egentligen, liksom. Känner att det ska ha hänt något nytt som är värt att prata om. Vilket det inte har.

Jepp, ensam hemma. Cheesecake i kylen, lugna och stillsamma hundar. Musik. Fri tillgång till TV, kök och vad jag vill.

Men bäst av allt är nog att jag känner mig ordentligt utvilad. Och att det känns möjligt att komma ikapp i skolarbetet med bara en måttlig ansträngning, för första gången på länge.

Och sämst är att jag inte har varit i vatten på riktigt sen i juli och inte simmat sen i juni.

Grattis, systerkär!

Jag måste ha varit fem eller någonting sånt, och du och Jessica lekte med lego inne på ditt rum, det som är mammas och pappas rum nu. Ni tyckte jag var lite irriterande, för att jag skrattade så mycket, så ni fick mig att springa ut varje gång jag skulle skratta. Vilket var typ hela tiden. Jag hade jätteroligt :)

Smulan hade sin valpkull, den första tror jag. Vi var ensamma hemma, valparna var jättesmå fortfarande. En av dem, jag antar att det var Håde, ingen annan av dem var så stor, välte ut vattenskålen över deras tidningar. Du höll i dem på en handduk medan jag bytte tidningar, för du var förkyld så du borde inte hålla på med dem alls men särskilt inte där de skulle vara hela tiden. När vi var klara sa du "Så! Har man räddat livet på valpar då!"

En gång, innan Natalie var född, så lade du min hand på din mage när hon hade hicka. Jag kunde inte sluta le, då heller.

Syster :)

Nu var det länge sen jag skrev igen. Mycket som har hänt.
Jag var hem-hemma förra helgen, och det var fantastiskt. Jag vet att man inte kan vänta sig att allas liv tar en paus när jag försvinner och att jag bara ska kunna kliva in på min vanliga plats, men så var det den här gången. Jag hann träffa de flesta jag ville träffa, även om det kanske bara blev en halvtimme på centralen, jag fick dricka magners på tunnan och jag blev påmind om vad som är så jobbigt med nattbussarna. Natalie verkade knappt medveten om att jag hade varit borta, och Flinta tyckte rätt bra om mig. Mammas och pappas nya valp är alldeles för söt för sitt eget bästa och blev precis lagom förälskad i mig.

Och igår var det bal. Den tog aldrig slut. Det var efterfest i mattehuset, och vi dansade i flera timmar där också. Jag har nött sönder strumpbyxorna jag hade och mina fötter är alldeles svarta. Jag fick hänga med massor av nya människor, och min klänning blev inte alltför fläckig. Om man jämför med vissa andra. Det är skönt att det finns fler än jag som liksom inte vill att festen ska ta slut, även om det blir morgon och dag.

Och jag har dansat med en professor!

är nu över. Jepp. Jag tror det gick bra på den sista tentan också, även om det egentligen är svårt att avgöra när du inte får någon omedelbar respons, som jag fick på nanomuntan. Men ja, det kändes bra i alla fall, så jag tänker helt enkelt tro att det gick så bra också.
Idag är jag trött. Nästan lika trött som jag förtjänar... jag har sovit knappt en timme sen jag gick upp igår (vilket i och för sig var nästan vid tolv), men jag har faktiskt lyckats få en del fysik gjort. Tror nästan att jag kan vara i fas till när jag kommer hem, kanske. Det blir jobbigare med matten, men de böckerna har jag faktiskt inte riktigt än. Inte mitt fel. Typ.
Nanon... nanoprojektet borde jag helt klart ta tag i. Men ja, jag vet inte hur mycket det är på det... jag ska läsa några artiklar. Om jag minns rätt.
Skolarbete. Oerhört intressant för alla andra, eller hur? Men ja, alternativet är att säga att det är lika kul att festa med AK som det har varit alla andra gånger jag provat på det, till och med om man inte har råd at dricka så mycket. Eller att berätta att tåget jag tänkte ta hem vid åtta imorse var 45 minuter sent, så jag var tvungen att stå på perrongen och frysa i en timme. Och hur lång tid det tog att bli varm efter det. Men nu börjar det likna något!

Och på onsdag åker jag hem-hem. På riktigt. Det är... på onsdag. I över-övermorgon. Gaaaalet. På ett bra sätt. Ungefär som om jag sitter och skuttar inombords just nu.

Jag löste just en hel fysikuppgift på första försöket! Både a, b, c och d-uppgiften! Woo!