Katt
Hon är liten, grå och helt sjukt söt. Och kaxig, skrämmer bort Troja genom att morra åt henne. Hon kanske heter Lilla Grå. Jag vet inte än.
Det finns en orsak till att många filer i min dator är döpta efter datum
Och den är, såklart, att jag bara inte klarar av att komma på rättvisa namn. Allra minst för saker jag inte riktigt vet vad de kommer handla om än, som nu. Jag vet inte vad jag kommer skriva om, än mindre exakt vad jag kommer att skriva. Bara att jag kommer skriva. Inte om glädje, trots att det är i stort sett allt jag är (katt om två dagar, underbara systerdotter, Federers tvillingar...), utan AV glädje, på något sätt. Det är när jag mår som bäst jag mest älskar att tänka.
Jag har min världsbild klar för mig, jag har mina idéer om mänskligheten och människan klar för mig. En viktig del av det jag tror på, min religion om man så vill (nej, jag tror inte på någon gud), är att det man tror på är sanningen. Oavsett vem man är eller vad man tror så är det man tror sant i den verklighet man lever i och måste förhålla sig till. Tror man att pyramiderna byggdes av utomjordingar är det ens sanning, och det är bara fel att förhålla sig till pyramiderna som om människor byggt dem. Nu är de flesta av oss överens om att pyramiderna byggdes av människor, en fantastisk prestation, men inte omänsklig. Detta ger att det är sant för oss att deras (alltså de som tror att pyramiderna byggdes av utomjordingar) sanning är felaktig, och i visst mått också att de är mindre begåvade som inte kan se att människan kan göra det omöjliga. I alla fall, det finns motsättningar mellan två olika personers tro (vilka två personer som helst) och därmed motsättningar mellan deras verkligheter.
Våra verkligheter stämmer överens på de flesta punkter, men skillnader kommer finnas där. I den enes värld är det sant att det inte är en snygg tröja, i den andres är det sant att det ÄR en snygg tröja. Båda kommer agera som om deras uppfattning är sanningen. (Det är även möjligt att den ene istället agerar som om tröjan vore snygg, om den ene även tror att den andre skulle bli sårad annars och dessutom tror att det är fel att såra någon. Men det är bara en parentes.)
Poängen med det här långa resonemanget är att alla alltid har rätt, oavsett vad man påstår, så länge man tror på det.
Problemet som jag stött på är att jag inte behandlar min tro som sanningen. Jag tror inte på någon gud, och så är det bara. Det är klart att det kan finnas en gud, men jag tror inte på det. Alltså finns det ingen gud i min verklighet. Alla med på det?
Inte jag! Varje gång jag reflekterar kring detta om gudom så slutar det på något sätt med att jag tänker "Om gud finns" istället för "Om gud fanns". Ser ni skillnaden?
Det är ett ganska dåligt exempel, men i mina tankar finns det alltid en gardering, "OM jag nu har rätt" eller "OM det nu inte är så att jag har fel". Det öppnar för nya funderingar och förståelse för andra verkligheter, vilket är sant att det är bra, men det stör mig ändå. Att jag inte ens låter mig själv tro på något av det mest grundläggande i det jag tror på när hela resonemanget bygger på att det är så.
I alla fall: Det var det här jag tänkte skriva om.
Jag har min världsbild klar för mig, jag har mina idéer om mänskligheten och människan klar för mig. En viktig del av det jag tror på, min religion om man så vill (nej, jag tror inte på någon gud), är att det man tror på är sanningen. Oavsett vem man är eller vad man tror så är det man tror sant i den verklighet man lever i och måste förhålla sig till. Tror man att pyramiderna byggdes av utomjordingar är det ens sanning, och det är bara fel att förhålla sig till pyramiderna som om människor byggt dem. Nu är de flesta av oss överens om att pyramiderna byggdes av människor, en fantastisk prestation, men inte omänsklig. Detta ger att det är sant för oss att deras (alltså de som tror att pyramiderna byggdes av utomjordingar) sanning är felaktig, och i visst mått också att de är mindre begåvade som inte kan se att människan kan göra det omöjliga. I alla fall, det finns motsättningar mellan två olika personers tro (vilka två personer som helst) och därmed motsättningar mellan deras verkligheter.
Våra verkligheter stämmer överens på de flesta punkter, men skillnader kommer finnas där. I den enes värld är det sant att det inte är en snygg tröja, i den andres är det sant att det ÄR en snygg tröja. Båda kommer agera som om deras uppfattning är sanningen. (Det är även möjligt att den ene istället agerar som om tröjan vore snygg, om den ene även tror att den andre skulle bli sårad annars och dessutom tror att det är fel att såra någon. Men det är bara en parentes.)
Poängen med det här långa resonemanget är att alla alltid har rätt, oavsett vad man påstår, så länge man tror på det.
Problemet som jag stött på är att jag inte behandlar min tro som sanningen. Jag tror inte på någon gud, och så är det bara. Det är klart att det kan finnas en gud, men jag tror inte på det. Alltså finns det ingen gud i min verklighet. Alla med på det?
Inte jag! Varje gång jag reflekterar kring detta om gudom så slutar det på något sätt med att jag tänker "Om gud finns" istället för "Om gud fanns". Ser ni skillnaden?
Det är ett ganska dåligt exempel, men i mina tankar finns det alltid en gardering, "OM jag nu har rätt" eller "OM det nu inte är så att jag har fel". Det öppnar för nya funderingar och förståelse för andra verkligheter, vilket är sant att det är bra, men det stör mig ändå. Att jag inte ens låter mig själv tro på något av det mest grundläggande i det jag tror på när hela resonemanget bygger på att det är så.
I alla fall: Det var det här jag tänkte skriva om.
-
Jajaja, jag skriver alldeles för sällan. Det räknade jag med, och det borde ni också ha gjort.
Roger Federer vann den där Wimbledon-titeln. Jag var nära att stryka med på kuppen, men han vann. Sen kändes det rätt bra, eller väldigt bra till och med.
Nu vill jag ha förändring. Tror jag. För ungefär 1-2 månader sen så var jag livrädd för att allt skulle ändras, allt som jag älskar ta slut. Det är inte långt kvar, troligen ungefär ett år. Men... ja. Jag tänker inte på det längre, men det är fortfarande något som skrämmer mig och som gör mig ledsen. Väldigt, väldigt ledsen.
Det jag vill förändra handlar inte om det. Det handlar om... mig själv, tror jag. Jag vet faktiskt inte, men jag vet att det är något som får mig att titta på mitt MSN-namn och känna NEJ. Det är något som ger mig impulser som att baka matbröd, laga mat själv... Shoppa kläder. Jag vill göra saker, och det är inte likt mig.
Jag vill flytta hemifrån. Inte bort från allt jag har här, i Stockholm, men ut från mina föräldrar. Och jag vill prova att inte bo här. Att inte bo i Stockholm, att inte kunna vara beroende av mina föräldrar. Jag vill veta hur och om jag klarar mig själv, men enda sättet att ta reda på det är att flytta, sticka iväg. Så jag kommer göra det, men inte än. Jag kommer hata mig själv för att jag gör det, jag kommer ligga och gråta istället för att sova bara för att jag saknar alla ett stort antal nätter, men jag tror jag har bestämt mig. För länge sedan.
Och så ska jag skaffa katt.
Roger Federer vann den där Wimbledon-titeln. Jag var nära att stryka med på kuppen, men han vann. Sen kändes det rätt bra, eller väldigt bra till och med.
Nu vill jag ha förändring. Tror jag. För ungefär 1-2 månader sen så var jag livrädd för att allt skulle ändras, allt som jag älskar ta slut. Det är inte långt kvar, troligen ungefär ett år. Men... ja. Jag tänker inte på det längre, men det är fortfarande något som skrämmer mig och som gör mig ledsen. Väldigt, väldigt ledsen.
Det jag vill förändra handlar inte om det. Det handlar om... mig själv, tror jag. Jag vet faktiskt inte, men jag vet att det är något som får mig att titta på mitt MSN-namn och känna NEJ. Det är något som ger mig impulser som att baka matbröd, laga mat själv... Shoppa kläder. Jag vill göra saker, och det är inte likt mig.
Jag vill flytta hemifrån. Inte bort från allt jag har här, i Stockholm, men ut från mina föräldrar. Och jag vill prova att inte bo här. Att inte bo i Stockholm, att inte kunna vara beroende av mina föräldrar. Jag vill veta hur och om jag klarar mig själv, men enda sättet att ta reda på det är att flytta, sticka iväg. Så jag kommer göra det, men inte än. Jag kommer hata mig själv för att jag gör det, jag kommer ligga och gråta istället för att sova bara för att jag saknar alla ett stort antal nätter, men jag tror jag har bestämt mig. För länge sedan.
Och så ska jag skaffa katt.
Två veckor senare
Nästan, i alla fall.
Federer har har hittills tappat ett set i Wimbledon, och har därmed nått sin 21:a raka semifinal i Grand Slam-sammanhang. Det innebär, ungefär, att han har nått semifinal i VM (som hålls fyra gånger om året) varje gång sedan mitten av 2004. Ganska häftigt.
Jag har varit på Metaltown. Eller, vi. Slipknot var... underbart. På sätt och vis. Det var som första gången jag såg In Flames, men ännu värre. Det var så mycket folk att det inte gick att stå upp. Som tur var gick det inte att ramla heller. Lyckades man mot förmodan få armarna upp över folkhavet gick det inte att få ner dem i igen. Jag minns att jag tänkte att det var på såna här konserter folk dör... Men det var också allt. En timme och en kvarts konsert, och jag minns en enda sammanhängande tanke. Och jag minns en känsla av förundran över att det var så lätt att få mig att tycka att People=Shit. Jag minns att jag skrek det och önskade att jag fick slå alla de som stod bredvid.
Jag minns att det stod tråkiga människor framför mig (oss) på Disturbed, så det var svårt att få igång något drag. Jag minns också att jag hoppade och skrek ändå.
Marilyn Manson hade en syrgasmask som han andades i mellan låtarna, och folk som kom in och torkade svetten av hans rygg.
Sångaren i All That Remains var upprörd över att solen var uppe halv fyra på morgonen, och trummisen hade en bruten hand.
Och det var kanske, hittills, den bästa helgen i mitt liv.
Karin kom hem i förrgår. KarinKarinKarinKarin... Karin.
Och den andra Karin fyllde år igår. Arton. Inte okej, det innebär att jag kommer bli arton om relativt kort tid, och det ÄR inte okej. Orka bli vuxen.
Federer har har hittills tappat ett set i Wimbledon, och har därmed nått sin 21:a raka semifinal i Grand Slam-sammanhang. Det innebär, ungefär, att han har nått semifinal i VM (som hålls fyra gånger om året) varje gång sedan mitten av 2004. Ganska häftigt.
Jag har varit på Metaltown. Eller, vi. Slipknot var... underbart. På sätt och vis. Det var som första gången jag såg In Flames, men ännu värre. Det var så mycket folk att det inte gick att stå upp. Som tur var gick det inte att ramla heller. Lyckades man mot förmodan få armarna upp över folkhavet gick det inte att få ner dem i igen. Jag minns att jag tänkte att det var på såna här konserter folk dör... Men det var också allt. En timme och en kvarts konsert, och jag minns en enda sammanhängande tanke. Och jag minns en känsla av förundran över att det var så lätt att få mig att tycka att People=Shit. Jag minns att jag skrek det och önskade att jag fick slå alla de som stod bredvid.
Jag minns att det stod tråkiga människor framför mig (oss) på Disturbed, så det var svårt att få igång något drag. Jag minns också att jag hoppade och skrek ändå.
Marilyn Manson hade en syrgasmask som han andades i mellan låtarna, och folk som kom in och torkade svetten av hans rygg.
Sångaren i All That Remains var upprörd över att solen var uppe halv fyra på morgonen, och trummisen hade en bruten hand.
Och det var kanske, hittills, den bästa helgen i mitt liv.
Karin kom hem i förrgår. KarinKarinKarinKarin... Karin.
Och den andra Karin fyllde år igår. Arton. Inte okej, det innebär att jag kommer bli arton om relativt kort tid, och det ÄR inte okej. Orka bli vuxen.
