Någonting smart

Okej, jag måste ta tillbaka det där. Nadal drar sig ur Wimbledon.
Vad F*N?! Det hade jag verkligen inte väntat mig... Måste vara ett ordentligt problem då. Söderlings seger kanske inte var så mycket Söderling som alla vill få det till...
Missförstå mig inte, jag vill inte ta något från honom. Men ändå.

Wimbledon om tre dagar. Nadal kommer spela på måndag klockan två (jag veet att han inte har lämnat något definitivt besked än, men vem tror seriöst att han kommer lämna återbud?), den traditionella tiden för den regerande mästaren. Inleder spelet på Centre Court, den mest mytomspunna tennisbanan i världen. Kul för honom!
Nej, men... det är okej. Jag tror på Federer igen. Och om tre dagar börjar den största turneringen i världen. Hur skulle jag kunna UNDGÅ att se fram emot det? Federer har vad som ser ut att vara en lätt lottning också.

Det är typiskt midommarväder ute. Lite halvvarmt, nästan så man tror på regn. Tillräckligt stor risk för att man ska tveka innan man dukar ute.
Jag är ensam hemma. Hade hoppats på att någon skulle vara ledig, men nu blev det inte så. Det är lite skönt ändå, att kunna ta det lugnt. Att bara tänka på sig själv och kunna styra sig själv. En kopp kaffe, en bit choklad. Skriva klart och skicka Det Sista Brevet till Karin, en sorts bitterljuv känsla. Brevskrivandet har varit underbart, men hon är bättre. Och det betyder att hon kommer hem snart.

Jag mår bra. Sommaren kommer bli jättebra, hösten kan också bli jättebra.
Och Sverige verkar spela jättebra i inledningen mot Italien. Weird. Jaja. Nu ska jag återgå till att njuta av livet, och titta på fotboll. Sen ska jag göra tacos.

Jag vet inte vilka som har koll på vad som händer eller inte har det, men i stora drag handlar det om hur folket i Iran vill ha en förändring. Otaliga opinionsmätningar har tytt på att den önskan skulle ha gjort en mer reform-positiv kanditat till president i valet nyligen. Istället förlorade han stort mot den sittande presidenten, och det går rykten om valfusk. Det finns saker som tyder på att den religiöse ledaren har inverkat på valresultatet. Den sittande presidenten har förbjudit demonstrationer eller stormöten, sagt att det betraktas som uppvigling. Det har gått som det brukar, folk har begett sig ut ändå. Minst en person har dödats under de påföljande skottlossningarna.

Det handlar om människor här, människor som bryr sig. Häftigt, inte sant? Jag kan inte föreställa mig att vi svenskar skulle ställa oss på gatorna och vråla om det var här det kanske skett valfusk, om det var våra röster som inte räknades. Jag tror inte vi hade trott på det, sagt att det inte skulle hända här. Eller att det inte spelade någon roll. Politiker som politiker, ett alternativ är lika illa som något annat. Vi hade suttit kring matbordet och sagt "Jaa, det är ju fruktansvärt det här. Jaa." De här människorna gör inte så, de gör något. Oavsett vad det är.
Vi kanske behöver lära oss att bry oss. Att agera när det händer något, och inte bara sitta hemma och säga att det är fruktansvärt.
Det ÄR fruktansvärt, men det faktum att vi inser det räcker liksom inte. Människor skjuts för att de vill ha möjlighet att påverka sina egna liv, sin egen vardag.



Demonstration torsdag, Sergels Torg, 16-18.

F*ck that! Antingen så vet ni eller så avser jag inte att ni ska få veta.

Jag vill skriva bara för att jag fått ett smakprov på hur skrivande kan se ut. Det är som när jag hört Snuff och känner att jag också vill kunna skriva om vreden, innan jag inser att jag inte vet hur det känns att vara arg. Riktigt arg. Jag kan inte skriva om saker jag inte känner till, jag kan inte skriva den rena smärtan eller den rena vreden.

Det är mörkt i mitt rum. Det blir ännu mörkare för att skärmen är så ljus, så fort jag vänder bort blicken från den så ser jag bara mörker. Jag gillar mörker. Det känns tryggt... Mörker och vatten, det är mina element. Borde vara, åtminstone, men jag saknar texten, orden, bokstäverna. Men jag klarar mig utan dem, tankarna är källan till allt. Tankarna... de ordlösa, känslolösa. Tänker ni i ord, i bilder? Eller varken eller? För min del är det oftast ingetdera. Någon gång då och då i ord, men det saktar ner processen så mycket. Vägen från problem till slutsats kräver inte ord, kräver inte siffror eller bilder. Association till association, dröm till minne till ordlös förståelse.

Jag älskar tankar.

Jag vill skriva igen. Igen, igen, igen. Den där känslan. Som tårar i bröstet, som om jag vill gråta utan att vara ledsen. Men nu är jag ju ledsen. Är jag?
Besviken. Trött. Jag hatar att känna efter, men om jag inte känner smärtan känner jag inte vreden.
Jag är inte arg. Borde jag vara arg? Jag orkar inte vara arg, jag har aldrig varit den som blir arg. Jag blir kall, tom, tyst. Destruktiv. Sparka sönder väggar, slita isär relationer med tystnad. Saker jag önskar att jag kunde, kunde vara.

En kall, vibrerande flöjtton av silver. Stilla. Nej, aldrig min plats. Orden är mitt enda utlopp, har alltid varit.

Fan också. Faaaaaan. Så jävla... surt. Ångest? Sammanbrott? Nej, det kommer inte hända. Svordomar och tårar? Ingen omöjlighet. Men det bör ske under tystnad, på mina villkor.

Federer vann överlägset i tre raka set över Robin Söderling i finalen. Jag grät nästan. Det är ofattbart stort för mig. Roger Federer... Första matchen jag såg med honom spelade han mot Juan-Carlos Ferrero, och det måste ha varit någon gång före slutet av 2005. Jag hejade på Ferrero, han var/är snyggare. Jag minns att jag tyckte det i alla fall. Federer vann, den gången också. Nästa gång jag såg honom spela så var det mot Nalbandian, och då var det självklart att heja på honom. Han hade ju slagit Ferrero, då måste han ju vinna bara för att bevisa att det var okej för Ferrero att förlora! Federer förlorade. Jag tror att det var (det verkar troligt, jag har pusslat lite i efterhand) finalen i Master's Cup 2005. Då blev jag fast för honom, men inte för tennisen.
Sedan, för ganska precis tre år sen, tittade jag på Roland Garros. Jag såg varje match jag kunde, och jag hejade både på Nadal och Federer, hoppades att de skulle mötas i finalen. Där ville jag att Rog skulle vinna, självklart. Men jag tyckte Nadal var rätt charmig också, på sitt sätt. Så gick de till final då, och Federer tog första set 6-1. Jag var glad, men han förlorade till slut. Efter det såg jag allt jag kom över. Jag började spela in matcher, sitta uppe på nätterna. Federer vann både Wimbledon och US Open. I september blev jag medlem på rogerfederer.com. Jag började vara inne på forumet så ofta jag kunde, skaffade favorittrådar och började skämta med folket där. Jag började tycka Roger Federer var riktigt snygg, och jag började tycka Nadal var riktigt pest. Jag skaffade favoritspelare på touren, och lärde mig rabbla statistik och vem som hade vilket rekord, och när Federer skulle slå det.  Mycket av det sitter fortfarande.
Under tiden vann han Australian open, Wimbledon, US Open och gick till final i franska. Nadal vann den... Där någonstans började han tappa. Han vann inte allting han spelade, bara det viktigaste. Inte alla finaler, och ibland gick han inte till final. Till Australian Open 2008 slutade jag titta, det gjorde för ont när han förlorade. Jag slutade vara inne på rf.com, och jag höll inte koll längre. Jag kunde inte rabbla statistik på samma sätt, och sakta slutade jag ha koll på hur det gick. Roger vann varken Australian eller franska. Jag tittade halvt på finalen i Roland Garros, och jag såg honom bli helt utspelad av Nadal. I Wimbledon-finalen kämpade han desperat, kom tillbaka från underläge 2-0, men det hjälpte inte. Jag minns att han stod och nästan grät när Nadal servade för matchen. Han förlorade, jag grät och grät. Han åkte ur OS mot James Blake, en person han aldrig förlorat mot. Sen tog han US Open, jag såg en boll eller två. Det kändes bra, men inte tillräckligt för att jag skulle gå tillbaka och titta. Han förlorade mer och mer, och sen förlorade han mot Nadal i Australian. Han tappade förstaplatsen på rankingen någon gång i våras, om jag minns rätt. Jag har börjat gå tillbaka mer och mer, insett att det inte spelar någon roll. Jag kan strunta i att ta reda på, så jag inte vet, men jag bryr mig lika mycket.

Idag vann han Roland Garros för första gången någonsin. Han grät direkt efter sista poängen, jag var nära att göra det jag med. Han har gift sig och ska bli pappa, och jag är nästan... stolt. Men mest glad. Han har vunnit alla Grand Slam-turneringar, och den enda som har vunnit lika många är Sampras. Sampras gick aldrig längre än till semifinal i franska.

Roger Federer är störst genom tiderna.

www.omegle.com
Gå in på länken, tryck på [Start a chat!] och bli ihopparad med en främling från var som helst i världen.
Igår satt jag kanske två timmar med det. Gav bort två-tre imaginära brödrostar, fick en kaka och blev hotad till livet. Pratade även med någon som sa att han var 56 år och bodde i Kina, drev Uncle Ben's Boil-in-bag-ris (försökte skicka några av sina barn med riset) och kunde svenska. Förutom den där som sa att han gömde sig från polisen efter att ha dödat en kvinna och hennes barn i NYC. Tror jag var uppe i ett tiotal helsjuka konversationer...
Tyvärr blev alla roliga Disconnected, eller dissade mig bara. Lite sorgligt, menmen... I alla fall, det är verkligen värt det. Vidgade vyer och allt sånt.

Jag vet inte. Egentligen känner jag mig inte särskilt taggad på att skriva något här, alls. Det blir sällan bra när jag egentligen inte vill, så varför sitter jag här?
Och varför, i hela friden, är jag nervös?

Nadal åkte ut mot Robin Söderling igår. Jag har aldrig gillat Söderling, egentligen. Det är något med hans spelstil, tror jag i alla fall. Jag har ett minne av hur han håller i sitt racket som ett slagträ, något som han krampaktigt klamrar sig fast vid. Inte en naturlig förlängning av hans arm, något som helt enkelt sitter där. Jag tycker inte om det. Det jag tycker mest om hos Federer har alltid varit hans sätt att liksom... dansa, flyta fram över banan, hur allt ser så lätt och rätt ut.
Men Söderling slog Nadal i Roland Garros. Federer har aldrig gjort det, inte ens varit nära.

Jag hoppas han tar hela. Jag hoppas, och jag vill inte veta vad som händer om han inte gör det. Minns vad som hände efter Wimbledon i fjol.