Någonting smart

Det finns inte ord. Tillräckligt med ord. Orden räcker inte för det stora, därför måste man skriva om det lilla. Lita till läsarens eller åhörarens förmåga att höra, att förstå, att se genom orden. Att använda stora ord för de stora ordens skull är att motverka sitt syfte.

Några av de starkaste bilderna jag har från Okänd soldat är hur en skjuten soldats konserverade mat rinner ur hans väska i ett dike, och hur Vanhala äter bröd som han först tvingats skrapa bort fiendeblod från. Det sparsmakade. Vad folk gör, inte vad de känner. Känslor är för stora för ord, och att försöka är... mer än vad jag tror mig själv om att klara av, åtminstone. Det blir som när någon liknar havsvågor vid ett sovande vidunders svällande andetag, fel. Havet är... oförlikneligt.
Jag tycker inte om de stora, flödande beskrivningarna. Jag tycker om när en berättelse om röda, gröna och blå kaniner ger mig en klump i magen (Möss och Människor, Steinbeck), när en fiskare och en fisk kan hålla mig vaken om nätterna (Den gamle och havet, Hemingway) eller när man hör hur en man ljuger för sig själv (Okänd soldat, Linna).

Hemligheten är inte de storslagna berättelserna, det är de små berättelserna. Det är inte de stora känsloyttringarna, det är de små gesterna. Att kalla modern och fadern i en familj för mamma och pappa, och inte vid deras namn (Vredens druvor, Steinbeck), att låta huvudpersonen skrika utan att förklara varför. Att låta det rycka i en hand kan säga mer än de mest vältaliga kärleksutgjutelserna, för i verkligheten rycker det i många fler händer än det hålls vackra tal. Och en hand som rör vid en annan kan ofta säga mer än alla de där orden.

Orden räcker inte till.

Något vettigt som att diska (har redan hällt upp diskvatten, det är säkert inte ens för varmt längre...) eller skriva klart programmeringsuppgiften.

Blogga! Blogga om hur man är trött och har huvudvärk, som om det inte var ens eget fel. Eller kolla internet, IGEN. Som om de sidor man kollade för tre minuter sen har uppdaterats. Säkert.

Nä, okej, diska. Det är nog kallt snart annars, diskvattnet.

jag skrev. Vet jag eftersom det inte fanns någonting alls under "Senaste händelser".
Jag har en egen lägenhet nu! Den är... mysig. Ja. Mysig är nog rätta ordet. Väldigt liten, men... ombonad, antar jag. Kan väl vara delvis för att jag inte har någon vettig lampa, så det är lite mysigt halvmörkt sådär, och istället har runt (jag blir nästan lite stolt över mig själv nu, var nära att försöka använda programmeringskommando för att radera saker) trehundra prydnadssaker som liksom... är mina. Jag tror till och med att jag nästan hittat ett hem för allting också, det känns bra. Sandra ligger högst upp på en av bokhyllorna med en grön hatt, alla mina åsnor har fått en nästan helt egen hylla i en av bokhyllorna, och jag har ändå lite, lite plats kvar för fler böcker! Åtminstone så länge Sanningens Svärd stannar i Stockholm.
Det är fortfarande ganska tomt i skafferierna, men gud, jag har bott här i tre dagar nu. Och pluggat på heltid, så jag tycker det är tillräckligt att jag lyckats göra det hela beboeligt och trivsamt. Saknas bara en katt. Så fort jag har lite bättre schema så...
Flinta. Hur jag ska få plats med en kattlåda är en gåta.