Någonting smart

är nu över. Jepp. Jag tror det gick bra på den sista tentan också, även om det egentligen är svårt att avgöra när du inte får någon omedelbar respons, som jag fick på nanomuntan. Men ja, det kändes bra i alla fall, så jag tänker helt enkelt tro att det gick så bra också.
Idag är jag trött. Nästan lika trött som jag förtjänar... jag har sovit knappt en timme sen jag gick upp igår (vilket i och för sig var nästan vid tolv), men jag har faktiskt lyckats få en del fysik gjort. Tror nästan att jag kan vara i fas till när jag kommer hem, kanske. Det blir jobbigare med matten, men de böckerna har jag faktiskt inte riktigt än. Inte mitt fel. Typ.
Nanon... nanoprojektet borde jag helt klart ta tag i. Men ja, jag vet inte hur mycket det är på det... jag ska läsa några artiklar. Om jag minns rätt.
Skolarbete. Oerhört intressant för alla andra, eller hur? Men ja, alternativet är att säga att det är lika kul att festa med AK som det har varit alla andra gånger jag provat på det, till och med om man inte har råd at dricka så mycket. Eller att berätta att tåget jag tänkte ta hem vid åtta imorse var 45 minuter sent, så jag var tvungen att stå på perrongen och frysa i en timme. Och hur lång tid det tog att bli varm efter det. Men nu börjar det likna något!

Och på onsdag åker jag hem-hem. På riktigt. Det är... på onsdag. I över-övermorgon. Gaaaalet. På ett bra sätt. Ungefär som om jag sitter och skuttar inombords just nu.

Jag löste just en hel fysikuppgift på första försöket! Både a, b, c och d-uppgiften! Woo!

Första tentan avklarad! Jag överlevde, och blev godkänd! Bra grej med muntor, man får veta direkt om man klarat sig eller inte.

Nu firar jag genom att ta av mig de blöta jeansen (vädret här nere är hemskt idag), äta dumle (det har jag förtjänat!), titta ut på regnet, lyssna på Disturbed och så ska jag alldeles strax göra det fullständigt genom att plugga lite matte. Jag ser faktiskt fram emot det lite, har varit alldeles för lite matte i mitt liv de senaste dagarna.

Min latdag var igår. Jag låg i sängen och läste nästan hela dagen, i myskläder. Och varför inte? Ja, jag har tentavecka nästa vecka och ja, jag har labrapportsinlämning på tisdag. Och ja, jag borde tvätta och städa och diska, men vaddå? Jag kan väl lata mig ändå.
Så jag gjorde det.

Det är liksom okej om man väger upp det dagen efter, känner jag. En latdag är bra, och en latdag behöver man. Men fler blir bara... fel. Så idag ställde jag klockan (på tio, men med tanke på att jag läste till halv fem kanske det är helt okej ändå), jag gick upp, åt frukost, började plugga. Två maskiner tvätt har det blivit, och jag vet inte riktigt hur många ord på labrapporten. Men några. Ikväll är det spex, vi får se om jag tar mig hem inatt eller hur det blir. Imorgon måste jag plugga igen, och på måndag. Men om muntan på tisdag förmiddag går bra kanske jag unnar mig en latdag igen, innan jag drar igång med matteplugget. Eller inte, matteplugg fungerar rätt bra med en latdag.

Latdagar är som att sova ut. Bra om jag verkligen behöver det, och en dag. Men inte mer. Om jag sover för mycket två nätter i rad så är det kört, eller om jag sover ut utan att ha sömnbrist från början... det slutar med att mitt dygn är upp och ner, bara sådär. Och två latdagar i rad gör mig bara tokig, numera. Det är vad aktivitet gör med mig. Helt plötsligt är det skönare att faktiskt göra någonting än att bara sitta och sega. Vilket det iofs alltid är och har varit, men det är lättare att göra någonting åt det, typ. Det är inte få gånger jag har suttit och haft tråkigt bara för att jag har fått för mig att det inte finns någonting att göra, fast det finns tusen saker. Nu gör jag helt enkelt någonting istället. Inga problem.
Det känns bra.

Eller nej, det ÄR mer än en vecka sen. Jag vet bestämt att jag inte kunde få mig själv att skriva förra helgen. Först var Karin och Karin här och det var som att komma hem lite grann ett tag, inte vara ensam, och sen ringde mamma och berättade att Troja gått bort. Och helt plötsligt var det som att vara alldeles totalt ensam igen. Den här insikten om att det egentligen inte fanns någon jag ville säga det till, och att det faktiskt inte gick att bara åka hem och krama mamma och pappa och Flinta så hårt jag kunde. Eller att jag nu faktiskt har kliat Troja på nosen och kramat henne för sista gången. Det var tungt. Men det var rätt skönt ändå, att vara ensam när jag ändå kände mig så fruktansvärt ensam. Det är ännu tyngre att känna sig ensam med folk runt omkring. En vecka senare, och jag kan till och med skriva det här inlägget utan att gråta. Det kommer säkert kännas fel att komma hem och tas emot av en liten, liten lurvboll som heter Varga istället för Troja, men det får jag ta då.

Troja... Troja var den första varelse jag kallade älskling.


För att helt byta ton i det här inlägget, eftersom jag vill skriva om det här också: Igår, på AK:s Novischfest, hade jag skitkul. Och blev ganska ordentligt full, men vad kan man förvänta sig när ölen är gratis och festen börjar elva prickprick på morgonen? När vi satt i en ring och skulle presentera oss igen, för jag-vet-inte-vilken gång i ordningen, och det var min tur att berätta hur det kom sig att jag hamnade i AK... Det var svårt att försöka få fram hur det egentligen hade gått till, och det jag egentligen bär med mig är att vi omnämndes som "De Ökända Stockholmarna". Vi måste ha gjort ett intryck!
Hursomhelst, festen var galet bra och jag tror att jag kommer att trivas, redan trivs, mycket bra med folket där. Stämningen. Och kavaj! Det var häftigt att gå runt i kavaj, jag kände mig verkligen... uppklädd, liksom. Med klass. Nej, men bra grejer. Gå med i en studentorkester, folk!