Någonting smart

Japp, ny dag. Som för övrigt typ är slut nu. Den har varit omväxlande, underbar början när jag såg det otroliga vädret i morse. Men... ja. Saker händer. Nu mår jag i alla fall rätt bra, och slutet gott allting gott, säger man ju. Typ.

Okej, till saken: Jag är bra i skolan (nej, det är inte det som är grejen, men det är relevant). Jag vet det. Så jag behöver inte folk som säger det till mig, de förväntningar jag har på mig själv är alldeles tillräckliga utan att någon säger "Men det här är väl inga problem för dig?" som om jag vore någon sorts övermänniska. Det är jag inte, och ingen annan heller. Så det finns inget behov av att sträva efter att skapa arroganta besserwissrar.
Vad jag verkligen inte vill höra är kommentarer som "VA!? Fick du bara DET!?" eller "SHIT, jag fick bättre än dig!" Det är inte... givande. På något plan. Jag har inte anmät mig som frivillig för att vara någons måttstock, och om du vill jämföra dina resultat med mina får du väl göra det i ditt huvud. Inte så jag hör och vet om det, för jag är faktiskt inte intresserad av att veta hur stolt du är över att du slog mig. Som om du vore stolt mer över att jag fick sämre än du, än för att du fick bra resultat.
Andra saker som inte hjälper är avundsjuka. Det får mig att känna mig... jagad. Som om folk sitter och väntar på att jag ska falla, för att få tillfredsställelsen att skrika "HAHA, du hade FEL!" För tro mig, jag bryr mig mer om det, huruvida jag har fel eller inte, än någon annan någonsin kommer göra. Att strö salt i såren gör mig inte mindre arrogant, det gör mig bara illa. Oavsett vad avsikten var från början.

Nu tror jag inte att någon av er som faktiskt läser behöver höra det här. Men någon gång kanske det trillar in någon som inte visste det. Som inte visste att det inte är kul att höra att man är smart hela tiden. Så då har jag gjort en god insats på något, litet plan i alla fall. Får räcka för idag.

Solen skiner, det är vår... björkarna är gröna. Jag är ensam hemma, och idag har jag inte sådär väldigt mycket att göra egentligen. Skriva lite på engelskan, baka något till orkestern på måndag. Gå ut med hunden. Kan göra det mesta ute i det, faktiskt, härliga vårvädret. I teorin.

Jag har inte ens fått på mig kläder. Jag orkar bara inte vara människa. Jag vill skrika, sparka, slåss och helst också ha sönder något. Gå sönder, om det är nödvändigt. Det här är en sån där dag, en sån där som kanske går bra, men man kan lika gärna kasta datorn i golvet som att trycka på "Publicera". Nästan, i alla fall.

Jag vill skriva ett blogginlägg, men jag har ingenting alls att skriva om. Åtminstone ingenting jag känner att jag borde skriva om, något som vore intressant både för er läsare och för mig. Ha-hum. Bloggarens problematik. Antar jag, är inte så van vid det här än.

Men, okej. Saker man kan göra: Kasta äppelskrutt in genom fönstret på kontorshuset mittemot skolan. Man kan åtminstone försöka, och lämna fläckar på väggen. När man missar fönstret.

Fysiklektioner är inte bra för oss.

Saker man kan göra del 2: Jogga med motvillig Leonberger. Jag tror inte hon förstår poängen med det, särskilt inte när det vore mycket intressantare att lukta på folk och mark runt omkring.

Kanske fyra km på en timme. Jag är stolt.

Men, okej, det får väl duga. Jag har fått utlopp för lite av min skrivlusta åtminstone.

Okej, det där är dagens fiffigaste rubrik. Och det här kommer bli dagens fiffigaste inlägg.

Jag är på dåligt humör, helt enkelt. På grund av omständigheter endast delvis utanför min kontroll, vilket gör det ännu mer irriterande. Att jag SKULLE kunna göra något åt det, om det bara var värt det.

Jag undrar hur lång tid det tar innan det är det.

Eller något. Jag är trött som f*n, måste skriva klart och öva in ett tal till nationella proven i svenska, skriva <3 (haha, läs "mindre än tre") sidor Natur&Friluftsliv, plugga psykologi, ringa Karins föräldrar, skriva klart engelskan samt allt jag normalt gör.

Jag tror på något.

PS. Jag skriver tydligen långa inlägg. Men jag gillar det, så ni får leva med det! Dessutom är det här bara på sex meningar+rubrik.

Så... det blir nog ännu glesare mellan uppdateringarna än vanligt den närmaste veckan.

Karin <3

Det här är någon gång när jag orkar (guldstjärna till alla som förstår vad jag menar redan nu).

A-brunnar (inga guldstjärnor till folk som säger "Ahaaaa"). A-brunnar är ondska. Trampa på en, och du har otur. För evigt. Antar jag, det var aldrig särskilt specifikt. Inte som att krossa en spegel, direkt.
Okej, förlåt. Fokus. A-brunnar. Hur många utom jag är det som hört att man ska slå sig själv tre gånger på ryggen för att komma undan oturen, om man nu råkat kliva på en? (ni som inte gjort det tidigare: Jag VET att ni kommer tänka på det nästa gång ni kliver på en...) Sånt där sitter kvar i hur många år som helst (precis som otur). Det ställer ju inte till några större problem, det är inte så jobbigt att slå sig själv på ryggen eller att bara kliva runt de där brunnarna, men det är ändå irriterande när man tänker på det, inte sant?
Eller ta V-brunnarna. Kliv på V-brunnarna, och du får önska dig något! Det härliga är att jag faktiskt har, under över ett års tid (det var så länge sen att ingen har rätt att mobba mig för det längre), klivit på varje V-brunn jag sett och alltid önskat mig samma sak. Inte något omöjligt, inte ens särskilt osannolikt. Det gick inte i uppfyllelse. Följden? Nu undviker jag V-brunnarna, som en protesthandling. Lyfta huvudet och gå rakt fram, oavsett vad det skulle ligga för brunnar där framme? Aldrig.

Så har vi då till slut kommit till den, antar jag, vanligaste handlingen av den här typen: Inte kliva på strecken mellan gatstenarna! Någon som aldrig undvikit dem? Någon som aldrig klivit på så många de kunnat, bara för att visa att ni minsann INTE är rädda för lite otur? Jag hoppas åtminstone att det inte bara är jag... Det är fascinerande, ärligt talat, att saker som man gjorde när man var liten, saker som varit en lek, fastnar så mycket ibland. Som att göra pianorörelser när någon nynnar på ödessymfonin, eller att nudda taket i entréen minst en gång om dagen.
Om någon undrar kan jag i alla fall glädja er med att det går att komma ur det, utan större svårigheter.

Det här med strecken mellan gatstenarna, alltså. Resten är jobbigare.

Star Wars-maraton, alla filmer i sträck. Tre till halv sex. Skitkul! Tror jag tyckte tredje filmen var bäst, faktiskt. Kan vara så att det bara var jag som hade ont i hjärtat under dess helhet, men... det hade jag i alla fall. För mig är det något sånt som gör en film bra, och en bok för den delen, just den typen av känslor. Jag kan inte riktigt förklara det, men det finns där, den där obestämda känslan av oundviklighet och... vad det nu är. Herregud, jag kan inte förklara något alls så det låter vettigt... Jag ska ge upp det här nu. Den trdje filmen var bäst, helt enkelt. Och eftersom det här är min blogg är det bara min åsikt som räknas. Jag är ledsen, folk, men så är det. Okej, egentligen är jag inte ledsen. Det är rätt skönt att släppa fram sin arroganta, egocentriska sida.

Jag är helt sjukt trött. Någon gång när jag orkar ska jag skriva ett kul inlägg om A-brunnar och streck på gatan. Till dess är det här vad ni får nöja är med:

Vad är det med författare och att bli sämre? Alla som har läst Sagan om Klanen Otori räcker upp en hand! =låtsas räkna er= Okej, spelar roll. Poängen är att i den senaste boken är meningarna platta, korta och tråkiga. På de första två sidorna i den första boken är kvaliteten så sjukt mycket högre! (Min inställning kan ha något att göra med att jag började med den senaste boken direkt efter Gösta Berlings saga, men jag tror inte det är hela grejen) Har författaren blivit sämre? Jag vet inte, det vore så... fel. Att man skulle bli sämre på något för att man gör det ofta? Snarare så att h*n har tappat kärleken till språket. Berättandet kanske handlar om händelserna, snarare än själva berättelsen och berättandet som sådant. Jag vet inte, för mig är båda centrala i en bok, språk och handling. Det är samma översättare till båda böckerna, för övrigt.

Jag förstår det bara inte.

Jag var på väg att göra en ny lista. Det var inte meningen, att det här skulle bli en blogg med bara listor i hela tiden. I och för sig har jag ingen aning om vad som faktiskt var meningen heller, så egentligen gör det väl inte så mycket. Men jag är ändå inte redo att kategorisera den här än, som en listblogg.
Ikväll har jag tänkt. Mest på saker jag inte undrar över, det har känts bra. Att följa de gamla tankegångarna och hitta samma slutsats. Jag har även irriterat folk, eller bara en person egentligen. Hoppas jag åtminstone, så ni inte alla sitter och stör er på mig. Jag har spelat Blockwars, gått upp en nivå i ranking och vunnit några matcher. Alltid trevligt.
Är det här ett tråkigt inlägg? Ja.

Om en vecka och en dag är jag i Frankrike. Jag ska träffa Karin igen. Första gången sen... 26:e augusti? Jag tror det var då.
Sju månader. Sju jävla månader. Nu när jag ser tillbaka på det... kan en evighet vara kort? För det känns som om det var en evighet sen, och ändå måste det ha gått fort. Jag minns fortfarande... allt. Jag minns inte att jag har gått runt och saknat hela denna tid, jag minns enskilda kvällar och dagar av smärta. Jag minns kvällar av att skriva brev, skriva och skriva och skriva. Jag minns tårar.
Och det är vad jag kommer kunna se fram emot efteråt, igen. Men jag kommer få träffa henne, äntligen. Sen är det bara tre månader, och när jag ser tillbaka på det kommer det kännas som om det gått jättefort. Efteråt.

Galenskap att gå upp tio i fem en helt vanlig torsdag.
Galenskap att förvänta sig att man ska kunna prestera något vettigt senare den dagen, vare sig det handlar om en text om skogen som naturtyp eller ett blogginlägg.
Galenskap att äta lunch på McDonalds tre dagar i rad.
Galenskap att ge mig en hammare idag.
Galenskap att sitta kvar i klassrummet en fysiklektion på torsdagseftermiddagar.
Tur att vi inte gjorde det då, inte sant?

Japp, det här är ett inlägg bara för att. Bara för att visa att jag minns att bloggen existerar och... tja, inget mer egentligen.
Kan skriva om vädret? Försöka göra det vettigt. Hur skriver man vettigt om vädret? Jag vet inte än. Mycket retoriska frågor? Jag kommer just från nationella provet i svenska, skyller på det.

I alla fall, vädret: Luften är lätt, himlen är blå och det luktar vår igen. Sådär som det gör lite då och då, den där odefinierbara känslan av att nu, nu är det slut. Än så länge har inte marken eller lövträden börjat skifta färg, men tallarna har börjat bli lite ljusare och klarare i tonen.
Och solen skiner.
Solen.