Trött
Trött, tentavecka, tentor... Tentor. Ja. Första hade jag igår, tror den gick bra, men det var också den jag var mest säker på. Nästa har jag på måndag, kemi. Hej och hå. Det känns faktiskt bättre än vad det borde kännas, med tanke på hur mycket jag lyckats plugga den senaste tiden. Sommarväder stänger av ens känsla för att skolan är igång, och aktiverar ens känsla för att det är sommarlov, minst sagt. Det har varit sjukt härligt väder, men... Ja, nej, det har ju varit svårt att lägga tiden på det man borde ha lagt den på. Särskilt med tanke på trevliga besök och utflykter till typ Uppsala. Fast det kanske det är värt. Den enda poängen med bra betyg är väl, så vitt jag förstått, möjligheten att åka utomlands och plugga något år sådär, och det känns ju inte väldigt intressant just nu.
Och Flinta har blivit utekatt. En del av mig hävdar med övertygelse att hon kommer, precis som alla katter, att försvinna en vacker dag, under en bil eller i en räv eller hos en tokig granne... men den delen åker regelbundet på ett nyttigt kok stryk från resten av mig, den där delen som tycker om att fungera som människa. Vad det mer konkret innebär är ju att jag faktiskt aldrig kommer kunna tränga in henne i en lägenhet. Och alltså att jag aldrig kan ta ner henne som jag bor nu, en ljudvall bort från E22:an. Så... min katt är inte riktigt min katt längre. Har hon kanske inte varit på ett tag, antar jag, och krasst sett så är det faktiskt flera månader sen jag valde bort henne, för en kattallergisk pojkvän... men det gör ont ändå. Min bebis, liksom.
Fast ja, det är inte som om jag är ensam utan henne. Det ska inte vara så här lätt att vänja sig vid att leva med någon, men på något sett är det så ändå. Herregud, jag skickade ett sms för att be honom köpa hem mjölk och bröd idag, hur mycket Svensson får det bli?
Och Flinta har blivit utekatt. En del av mig hävdar med övertygelse att hon kommer, precis som alla katter, att försvinna en vacker dag, under en bil eller i en räv eller hos en tokig granne... men den delen åker regelbundet på ett nyttigt kok stryk från resten av mig, den där delen som tycker om att fungera som människa. Vad det mer konkret innebär är ju att jag faktiskt aldrig kommer kunna tränga in henne i en lägenhet. Och alltså att jag aldrig kan ta ner henne som jag bor nu, en ljudvall bort från E22:an. Så... min katt är inte riktigt min katt längre. Har hon kanske inte varit på ett tag, antar jag, och krasst sett så är det faktiskt flera månader sen jag valde bort henne, för en kattallergisk pojkvän... men det gör ont ändå. Min bebis, liksom.
Fast ja, det är inte som om jag är ensam utan henne. Det ska inte vara så här lätt att vänja sig vid att leva med någon, men på något sett är det så ändå. Herregud, jag skickade ett sms för att be honom köpa hem mjölk och bröd idag, hur mycket Svensson får det bli?
