Någonting smart

Okej, jag tror att jag kanske skulle kunna klara av att skriva något sammanhängande nu, om än ointressant.
Det finns liksom inte så mycket annat att göra.

Nollningen är rätt underbar, faktiskt. Jag har hunnit äta middag hemma en gång den senaste veckan, men det är helt okej ändå. Det är massor av fester, massor av sånger, massor av lekar. Mest lekar. Rulla ner för backar, sparka såpafotboll, leka bläckfiskkull, stå i ring och skrika "Dålig fisk!", pepparkakskull, hoppa och skrika om hur bra vi egentligen är...
Det finns verkligen en sång för varje tillfälle. Ska vi åka buss? Klart vi har en sång för det! Ser vi någon från en annan sektion? Inga problem! Ska vi äta? Jaa, den sången måste alla kunna... Gå åt ett annat håll? Gå till en speciell lokal? Har vi bara tråkigt?
Det enda jag inte hört en sång för än är att sova. Det kanske är därför man aldrig sover... Två nätter på soffa, en natt på marken. Ölen kostar tio kronor och gör att man somnar ändå, när man väl får chansen. Och så är vi studenter, det finns alltid kaffe när man väl måste upp.

Och sen går det förbi någon som har lockigt hår, eller så tittar jag en halvmeter till vänster och ser en bild på någon man saknar, eller så går det en katt över vägen och så plötsligt sticker det till igen, det där som man liksom aldrig har tid att känna efter om. Eller så bestämmer sig mp3-spelaren för att Denied var en låt man skulle lyssna på, eller så luktar det på något visst sätt eller så blir det en tonartshöjning i musiken eller så är det någon (faktiskt massor) som spelar blåsinstrument i ens faddergrupp...

Det bästa med nollningen är att man har för roligt för att egentligen känna efter.

Och har fullt upp. Hela tiden. Verkligen. Istället för ett vettigt inlägg kommer här en sång vi brukar sjunga, om Industriell ekonomi och Maskinteknik:

(mel: Drunken sailor)
Varför ska man ta maskinexamen
När varenda jävel i Lund kan ta den
Om jag skulle ta maskinexamen
Vore det på fyllan

Jag pumpar upp med stången
Då får jag upp min bånge
Jag gillar skrika vråla
Jag tar anabola

Varför ska man ta en I-examen
När varenda jävel på Lidingö har den
Om jag skulle ta en I-examen
Vore det på fyllan

Håret jag bakåt slickar
Medan min rolex tickar
Jag viker upp min krage
Pappa han betalar

eller Historien om hur man går vilse i Lund.
Lite vilse. Jag menar, även om jag vandrade väl runt i en timme, sådär, så visste jag ju alltid att jag var i Lund. Det är inte som om jag var rädd att jag skulle hamna i en skum förort eller så, typ som jag lätt hade råkat göra i Stockholm. Jag väljer hur som helst att se det som att jag lärde mig hitta typ tusen gånger bättre. Vet inte riktigt om det stämmer, men nu är jag helt, HELT säker på vilken väg som man inte ska svänga in på när man går från LTH i alla fall. Resten av promenaden var väl kanske mer irrande än faktiskt Lära sig att hitta. Inte som när jag gick fel i Osby på vägen hem, DÅ lärde jag mig att hitta. Inget förvirrat irrande där inte, nu vet jag vilken väg man ska ta och vilken väg man kan ta.

Det var tjejträff för f-sektionen idag (fysik, alltså). Fick lära mig att teknisk matte förkortas Pi, eftersom M redan var upptaget av Maskinteknik. "Nästan så man ångrar att man inte valde det i stället", är vad jag skulle skriva om jag kunde ett bra sätt att formulera skämt i text utan smileys.

Det fanns tre Karin på den träffen. Tre extra Karin, alltså, utöver mina vanliga tre Karin. Undrar om alla tre ska gå Nano... Och varför inte vi fick heta något roligare än Nano!

Osby är mysigt. Jag har fått en rundtur med bil genom samhället, och det var... tja, mysigt. Det känns helt underbart att få bo så här nära en sjö, jag ser den från min övervåning. Och jag säger "min övervåning" för att jag typ har hela övervåningen för mig själv. Känns lite som mer utrymme än jag kan göra av med, men det går nog att leva med.
Jag bor med tre hundar, och jag måste förklara för dem att jag inte vill ha dem i mitt knä. Det verkar som om de förstår, efter lite övertalning.

Jag kan nog vänja mig vid att vara här. Just nu känns det... avvaktande positivt? Vet inte riktigt hur jag ska uttrycka mig, men det känns bra och ändå alldeles för overkligt för att vara på riktigt.

Och jag förstår inte än. Jag vet inte när jag kommer att förstå heller, om jag kommer att förstå. Att det är svårt att försöka träffa min familj och mina vänner, svårt på riktigt. Och att jag faktiskt börjar på högskola i övermorgon.

Hur som helst, jag ska försöka uppdatera det här lite oftare, eller något. Kanske. Och försöka packa upp mina grejer i etapper, dels så det blir som jag vill ha det och dels för att jag tror att det kommer bli successivt lättare att packa upp, ju mer hemma jag känner mig.

Om det här inlägget är svamligt så får ni hjärna hålla i minnet att jag sovit typ en, en och en halv timme i natt och suttit i bilen i sex timmar sen dess. Och flyttat hemifrån. Det torftiga språket skyller jag på det i alla fall. Inte ett enda utropstecken... jag är verkligen trött då.

Ganska god. Till skillnad från gin gjord på essens, prova inte.
Det är svårt att skriva ett vettigt inlägg som är lite intressant för andra att läsa när jag bara tänker på mig själv, känner jag. Och det enda jag tänker på är att jag ska ändra lite i min bostadsansökan igen, att jag ska fixa den där adressändringen, att det där faktiskt antagligen var den sista pizzan jag åt på Lindas, att jag kanske har mer att packa än jag tror... Att jag nog bara hinner träffa Helena en enda gång till innan jag flyttar, och kanske inte igen efter det förrän i oktober... och att mina flesta möten med andra viktiga personer kommer att kunna räknas på den ena handen. Och att jag ska lämna Flinta. Flintabebis. Hur ska det gå för henne? Hon är ju inte så mycket för andra människor... och om jag inte får en vettig lägenhet på länge, tänk om hon inte tycker om mig igen?

Och stäng av.

Det jag borde göra är ändå att dricka vin och läsa lite JMG Le Clézio. Känna mig lite fransk inför tentan imorgon.

Ja, inför Lund... Boendet är ju fixat nu i alla fall. Fast allt annat är ju kvar, känns det som. Jag sov helt värdelöst inatt, säkert på grund av stress. För mycket-för mycket-för mycket... ja.
Eller så.
Men det kommer kanske inte bli skrivet så mycket här, trots mina ganska goda intentioner. Dessutom verkar min Adblock tycka att allt som finns på startsidan på blogg.se är reklam och därför ska kastas till vargarna. Typ. Men det gick ju att lösa, så ingen ursäkt i framtiden!

I mappen "Övrigt" kan tilläggas att jag nu har lugg igen, för första gången på, jag vet inte, 7 år kanske? Börjar redan vänja mig. Vet inte hur det gick till riktigt, heller. Mamma sa att det var fint, och helt plötsligt ville min frisör jättegärna klippa lugg på mig, så... visst! Kan inte riktigt klaga heller, jag är rätt nöjd och det var roligt med lite förändring nu när jag aldrig fick mitt lila hår.

Inte hänt någonting idag. Alls, egentligen. Har suttit vid datorn mer än på länge (minst tre veckor), lagat mat och bakat en kaka. Och det är allt.
Ändå är jag jättetrött... vet inte om det beror på förkylningen eller den lilla, lilla katten som låg och sov i mitt knä för en timme sen. Jag blir alltid sömnig av varma små sovande varelser i mitt knä, på ett bra sätt.
Jag kommer sakna Natalie.

Imorgon träffar jag en av dem jag ska bo hos, min mammas systers man (jag tvekar att egentligen kalla henne Moster, för jag har bara träffat henne två gånger och ingen visste att hon fanns de första sju-åtta åren av mitt liv... det känns overkligt, bara), för första gången på typ fem år. Det känns lite nervöst, men inte väldigt. Jag tror att jag börjar bli avtrubbad för allt som har med den här flytten att göra, eller om jag bara dövar alla känslor... Jag är varken glad eller ledsen över det längre, känns det som.
Men det kanske släpper snart. Hoppas jag. Igår var första gången på länge som jag faktiskt såg något att se fram emot med att flytta ner (utom programmet då, det ler jag brett varje gång jag tänker på), och det kändes väldigt bra faktiskt. Det som behövdes var kanske någon annan som var lite taggad på det.

Jag hoppas han är trevlig.

Jag tror att det handlar om att få in vanan. Att när man sitter vid datorn och gör "Den vanliga rundan" och kollar det man brukar kolla kanske det är lika bra att skriva ihop ett inlägg. Lite lagom tråkigt och ointressant, visst, men åtminstone något. Annars blir det väl aldrig av alls, och det är väl värre åtminstone på något plan.

Så, jag älskar tunnan. Eller, ja, älskar och älskar, men jag tycker väldigt mycket om. Det kändes som att komma hem igen en gång extra. Dörrvakten såg efter oss när vi gick förbi första gången (mot bankomaten), bartendrarna gissade vad vi ville beställa... Vi var välkomna, helt enkelt. Och när jag bad om flädersaft med gin var reaktionen "Ptja, varför inte?" och några ögonblick senare "Det låter ju fan gott ju!" Det enda mer man kan begära är stammispriser...

Mer då... jag har beställt en ny dator! Det är nytt. Jag har ingen aning om den är bra, men om den inte är det så kommer jag aldrig någonsin att ens försöka skaffa en bra dator igen. Shit vad jag har jämfört processorer och grafikminne och RAM-minne... bleh. Och tafsat på tangentbord. Om det inte ger resultat... tja, då kommer jag aldrig att försöka igen, som sagt.

Och imorgon får jag träffa Kaaarin.