Någonting smart

Det finns inte ord. Tillräckligt med ord. Orden räcker inte för det stora, därför måste man skriva om det lilla. Lita till läsarens eller åhörarens förmåga att höra, att förstå, att se genom orden. Att använda stora ord för de stora ordens skull är att motverka sitt syfte.

Några av de starkaste bilderna jag har från Okänd soldat är hur en skjuten soldats konserverade mat rinner ur hans väska i ett dike, och hur Vanhala äter bröd som han först tvingats skrapa bort fiendeblod från. Det sparsmakade. Vad folk gör, inte vad de känner. Känslor är för stora för ord, och att försöka är... mer än vad jag tror mig själv om att klara av, åtminstone. Det blir som när någon liknar havsvågor vid ett sovande vidunders svällande andetag, fel. Havet är... oförlikneligt.
Jag tycker inte om de stora, flödande beskrivningarna. Jag tycker om när en berättelse om röda, gröna och blå kaniner ger mig en klump i magen (Möss och Människor, Steinbeck), när en fiskare och en fisk kan hålla mig vaken om nätterna (Den gamle och havet, Hemingway) eller när man hör hur en man ljuger för sig själv (Okänd soldat, Linna).

Hemligheten är inte de storslagna berättelserna, det är de små berättelserna. Det är inte de stora känsloyttringarna, det är de små gesterna. Att kalla modern och fadern i en familj för mamma och pappa, och inte vid deras namn (Vredens druvor, Steinbeck), att låta huvudpersonen skrika utan att förklara varför. Att låta det rycka i en hand kan säga mer än de mest vältaliga kärleksutgjutelserna, för i verkligheten rycker det i många fler händer än det hålls vackra tal. Och en hand som rör vid en annan kan ofta säga mer än alla de där orden.

Orden räcker inte till.