Någonting smart

... och när jag kom tillbaka (för tre dagar sen) hade jag naturligtvis glömt bort den här bloggens existens. Eller åtminstone att jag borde uppdatera den med vad som hänt under resan eller så. Nu när jag åter minns bloggen så inser jag att två och en halv vecka av oavbrutna händelser är lite för mycket att skriva, och att det viktigaste som hänt under resan trots allt var intagningsbeskedet till Lund. Så, först ska jag bara meddela att från och med den tjugonde augusti, som också råkar vara dagen efter en tjugoårsfest (min) som kommer bli jättegrym, bor jag i skåne.
Det var det första. Det andra, och sista, är en text om de olika duscharna vi fick uppleva på vandrarhemmen på resan. En sorts klagosång, om ni så vill.

Den första duschen, på vandrarhemmet i London: Den här var... okej. Det fanns inget direkt tryck i dem, men om man valde rätt dusch (den allra längst in i hörnet) och var ensam om att duscha just då så gick det trots allt att skölja håret rent från balsam. Om man lyckades tvinga sig själv att stå kvar under den väldigt, väldigt varma strålen.

Brighton: Vi fick ett badkar! Ingen kran som det gick att fylla badkaret med, men det fanns ett badkar! Tyvärr, om jag ställde mig i sagda badkar, så slog jag huvudet ganska rejält i taket. Duschmunstycket, som var fastmonterat, satt en bit UNDER taket. Jag fick helt enkelt duscha nästan dubbelvikt, och dubbelvikt baklänges om jag ville skölja håret. För de kortare personerna på resan innebar duschmunstycket ett helt annat problem, det var nämligen vinklat så att det sprutade över badkarskanten ner på golvet om man satte på för mycket vatten. Dessutom var enda vägen till temperatur-ratten genom duschstrålen, och när vattnet blev varmt blev det varmt plötsligt, och man fick finna sig i att skålla armen för att åtgärda det.

Oxford: Bra duschar! Det fanns som små bås man kunde gå in i, och krokar att hänga grejerna på. Problemet var ju att båsen VAR som duschkabinerna... men ja, eftersom vattnet inte sprutade åt alla håll samtidigt var sakerna torra i slutet i alla fall. Bra, helt enkelt. Vi njöt av de bästa duscharna dittills.

Manchester: Jaa... här hade vi en dusch på rummet och några duschar till i andra delar av vandrarhemmet. Den på rummet såg jättefräsch ut, och jag tänkte att jag skulle ta en dusch på en gång. Det gick bra, tills det var dags att skölja ur shampoot, för då bestämde sig duschen för att det inte fanns kallvatten. Alls. Jag gillar att duscha ganska varmt, men... ja, nej, det där gick inte. Av någon märklig anledning fanns det dock kallvatten i handfatet bredvid, så jag fick skölja bort det sista där. De andra duscharna på vandrarhemmet uppvisade inga liknande symptom, där var det istället varmvattnet som minskade. Inte tog slut, bara... reducerades. Vilket är att föredra, tro mig.

Keswick: Vi bodde på en B&B, så duschen var bra. Jättebra. Underbar.

Edinbourgh: Tja, helt okej duschar. Inget speciellt.

Belfast: Duschen styrdes genom en vit låda på väggen. Det fanns blinkande lampor, rattar och en silverfärgad knapp som hette "On/Off". Mycket märklig, men ganska skön att duscha i.

Dublin: Förutom att duschen inte verkade ha blivit ordentligt rengjord sen... ja, nej, jag vet inte riktigt. Sen ett tag? ... så var det värdelöst. Eller, okej, det var lagom varmt vatten och helt okej tryck, men det där lagom varma vattnet fanns bara ibland. När det kände för det. Första gången vi skulle duscha tror jag att det tog en halvtimme innan det blev varmt, andra gången en kvart. Och nej, jag överdriver inte. Vi funderade på att gå och duscha på ett närliggande badhus, innan den bestämde sig för att det kanske fanns lite varmvatten där trots allt. Usch.

Tacka vet jag hemmaduschar!

18 dagar utan normalt liv, utan min dator, utan Flinta, utan föräldrar, utan min säng, utan Sverige, utan... mitt liv.

Jäklar vad kul det ska bli!

Heena fyller år idag! Ja. Om någon undrar kan jag berätta att jag sitter och ger henne en ordentlig mental kram just nu, hoppas bara att hon märker den... för bloggar läser hon inte i alla fall.

Jag känner att jag gärna vill få igång den här bloggen till när jag flyttar till Lund, men det känns som om det är lite svårt att tro på att det kommer funka. Fast ja, kanske går det. Det är värt ett försök i alla fall.

Så, igår var vi och tittade på Cervello igen, Tony har klippt håret och blev helt plötsligt läskigt het. Han har alltid varit söt, men nu... Oj, bara. Om någon är nyfiken, tänkte jag.
Olle har jag gett upp om. Jag förstår att det stora antalet bloggläsare som inte känner mig börjar undra vad jag pratar om, men det är helt enkelt inte konstigare än att snickaren från norrland som ser ut som Federer inte verkar klara av att bryta lite vardagsmönster och träffa mig, så... skitsamma. Särskilt med tanke på att jag sticker till storbritannien i två och en halv vecka om några dagar, och sen kommer hinna vara hemma en vecka eller två innan jag på något sätt ska ha boende i Lund, typ. Den tiden kommer det vara prioriterat att träffa alla människor som jag faktiskt älskar på riktigt, familj, vänner... inte någon typ som jag träffat tre gånger.

Det enda som känns bra med hösten just nu är själva programmet... och på ett sätt är det väl skönt att verkligen se fram emot skolan åtminstone.

Grattis! Tjugo år... galet. Nu börjar det bli lite för många icke-tonåringar i min vänskapskrets för att det ska kännas helt okej, faktiskt. Nästan så man måste bli vuxen ju, går inte!

Nej, men grattis. Du är min äldsta vän, och jag vet inte riktigt hur allt skulle ha gått utan dig. Tack för att du har varit med så länge att jag kan säga Grattis på tjugoårsdagen, och snälla stanna så jag får chansen att säga grattis på trettioårsdagen också!