Inte trött!
Eller ja, har ingen orsak att vara trött i alla fall. Ingen ursäkt, skulle man rent av kunna säga.
Det jag däremot är, är uttråkad. Min pojkvän har annat för sig, och jag verkar ha blivit av med förmågan att underhålla mig själv när jag drabbas av plötslig dötid. Vilket är rätt värdelöst. Så, tråkiga blogginlägg! Yay!
Det regnar lite grann, tror jag bestämt. Väldigt lite, väldigt lodrätt (vilket händer mer sällan än man skulle tro; det är verkligen blåsigt här nere) och antagligen lite lagom blött sådär.
Igår var det sista repet-fest med AK. Det var den festen som jag, Karin, Sonny och Isabell på något outgrundligt sätt hamnade på när jag för första gången var i Lund, bara ett år tidigare. Det var... märkligt, att tänka så. Att det inte är mer än typ ett år sen, och att det ändå har gått ett helt år sen man vågade sig på att sitta i barsoffan för första gången. Nu har barsoffan fått ny, hel klädsel. I rött och svart, självfallet. I soffan längre in i Hålan, på nästan exakt samma plats som ett annat par ett år tidigare, satt ett helt nytt par och strulade. Jag hoppas det går bättre för dem än det gjorde för det förra. Det innebär väl också att jag och Hampus inte är det senaste AK-paret längre.
Två terminer med AK, och... Ja, och vad? Två terminer på LTH, två terminer i Skåne, två terminer utan familj, katt, vänner... Två terminer. Jag har vuxit. På sätt och vis, i alla fall. Jag har... har jag fått nya vänner? En, ja, och han är också min pojkvän. Nya kompisar, ja, men inte vänner på samma sätt. De kanske kan bli, vi får se. Tid är väldigt viktigt för sånt.
Ångrar jag mig? Nej. Nej, dels för att jag inte tror på att ångra sig, dels för att... Ja, för att jag har det rätt bra här. Trots alla som saknas. Det var dags att bli vuxen, åtminstone, och jag vet inte om jag hade lyckats om jag inte varit tvungen.
Och jag tycker, faktiskt, om Skåne. Det blåser, ja, och träden är oftare lövträd, men den där gröna perioden på våren-sommaren som är den bästa tiden på året är längre och grönare här, den kommer tidigare och stannar längre. Solen är tidigare, värmen är tidigare. Regnen är plötsligare. Jag tycker om att cykla, jag tycker om att gå på högskola, jag tycker om studentpriser. F-sektionen är fortfarande fantastisk, och jag tycker om att spåra ur totalt med overall (eller AK-kavaj, för den delen). Jag tycker om innergårdarna som finns över-överallt. Alla hus är byggda i en fyrkant runt en innergård, och det är fantastiskt. Vindskydd, tror jag. De är rent bokstavligt talat byggda för att sola på, eller umgås på. Helt fantastiskt.
Idag fyller min bror år. Det var också ett år sen, två terminer sen. Förra året ringde jag, och han sa till mig att sjunga, jag sa nej och sen blev det tyst. Jag trodde han hade lagt på, men det visade sig att samtalet bara hade brutits. Idag ringde jag, och han sa till mig att sjunga. Jag gjorde det inte den här gången heller, men samtalet fortsatte åtminstone.
För två år sen var vi på ACDC-s spelning i Stockholm. Han blev väldigt irriterad över att det tog så lång tid, men... han hade precis blivit tillsammans med Elin. Det var ganska lätt att få honom på bra humör igen, bara att be honom tänka på henne. Det var bättre väder då, och året efter också... inte nu.
Min bror. En annan person jag saknar. Mycket, faktiskt. Jag får se till att ta en öl med honom nästa gång vi ses, eller något. Någonting åt det hållet ändå, tycker jag. Även om det kanske är i Lund, med begränsade möjligheter att gå på Tunnan eller Garage. Ja. Det får bli min present i år, en öl. Grattis!
Det jag däremot är, är uttråkad. Min pojkvän har annat för sig, och jag verkar ha blivit av med förmågan att underhålla mig själv när jag drabbas av plötslig dötid. Vilket är rätt värdelöst. Så, tråkiga blogginlägg! Yay!
Det regnar lite grann, tror jag bestämt. Väldigt lite, väldigt lodrätt (vilket händer mer sällan än man skulle tro; det är verkligen blåsigt här nere) och antagligen lite lagom blött sådär.
Igår var det sista repet-fest med AK. Det var den festen som jag, Karin, Sonny och Isabell på något outgrundligt sätt hamnade på när jag för första gången var i Lund, bara ett år tidigare. Det var... märkligt, att tänka så. Att det inte är mer än typ ett år sen, och att det ändå har gått ett helt år sen man vågade sig på att sitta i barsoffan för första gången. Nu har barsoffan fått ny, hel klädsel. I rött och svart, självfallet. I soffan längre in i Hålan, på nästan exakt samma plats som ett annat par ett år tidigare, satt ett helt nytt par och strulade. Jag hoppas det går bättre för dem än det gjorde för det förra. Det innebär väl också att jag och Hampus inte är det senaste AK-paret längre.
Två terminer med AK, och... Ja, och vad? Två terminer på LTH, två terminer i Skåne, två terminer utan familj, katt, vänner... Två terminer. Jag har vuxit. På sätt och vis, i alla fall. Jag har... har jag fått nya vänner? En, ja, och han är också min pojkvän. Nya kompisar, ja, men inte vänner på samma sätt. De kanske kan bli, vi får se. Tid är väldigt viktigt för sånt.
Ångrar jag mig? Nej. Nej, dels för att jag inte tror på att ångra sig, dels för att... Ja, för att jag har det rätt bra här. Trots alla som saknas. Det var dags att bli vuxen, åtminstone, och jag vet inte om jag hade lyckats om jag inte varit tvungen.
Och jag tycker, faktiskt, om Skåne. Det blåser, ja, och träden är oftare lövträd, men den där gröna perioden på våren-sommaren som är den bästa tiden på året är längre och grönare här, den kommer tidigare och stannar längre. Solen är tidigare, värmen är tidigare. Regnen är plötsligare. Jag tycker om att cykla, jag tycker om att gå på högskola, jag tycker om studentpriser. F-sektionen är fortfarande fantastisk, och jag tycker om att spåra ur totalt med overall (eller AK-kavaj, för den delen). Jag tycker om innergårdarna som finns över-överallt. Alla hus är byggda i en fyrkant runt en innergård, och det är fantastiskt. Vindskydd, tror jag. De är rent bokstavligt talat byggda för att sola på, eller umgås på. Helt fantastiskt.
Idag fyller min bror år. Det var också ett år sen, två terminer sen. Förra året ringde jag, och han sa till mig att sjunga, jag sa nej och sen blev det tyst. Jag trodde han hade lagt på, men det visade sig att samtalet bara hade brutits. Idag ringde jag, och han sa till mig att sjunga. Jag gjorde det inte den här gången heller, men samtalet fortsatte åtminstone.
För två år sen var vi på ACDC-s spelning i Stockholm. Han blev väldigt irriterad över att det tog så lång tid, men... han hade precis blivit tillsammans med Elin. Det var ganska lätt att få honom på bra humör igen, bara att be honom tänka på henne. Det var bättre väder då, och året efter också... inte nu.
Min bror. En annan person jag saknar. Mycket, faktiskt. Jag får se till att ta en öl med honom nästa gång vi ses, eller något. Någonting åt det hållet ändå, tycker jag. Även om det kanske är i Lund, med begränsade möjligheter att gå på Tunnan eller Garage. Ja. Det får bli min present i år, en öl. Grattis!
Kommentarer
Trackback
