Någonting smart

Ungefär. Det är väl ungefär så mycket tid jag känner att jag har. Självklart stämmer inte det, jag har massor av dötid som går åt till ingenting, men så är det väl alltid? Dötid räknas helt enkelt inte om man egentligen borde göra något annat, och riktig dötid är faktiskt rätt tråkigt... finns aldrig något att göra när det inte finns något att göra. Och allt det som finns att göra när det finns något att göra är inte lika roligt att göra när det inte finns något att göra. Om ni vet vad jag menar hänger ni säkert med i det där.
Men den här helgen har varit rätt underbar. Jag har varit igång precis lagom mycket i veckorna för att ha den här... produktiviteten i kroppen, eller vad man ska säga. Jag har faktiskt velat göra saker, och jag har tagit tag i de saker jag har varit tvungen att ta tag i. Jag har plockat undan i rummet, cyklat förbi simhallen och sett mig omkring, pluggat ikapp matten och fysiken, handlat, tränat... och till och med hunnit sova ut. Det innebär i och för sig också att det inte finns någon som helst chans att jag kommer vara vaken och pigg till skolan imorgon, men jag har redan vant mig vid att göra kaffe och hälla i termosen innan jag sticker på morgonen. Har till och med gått så långt att jag nästan somnar på första föreläsningen till och med om det är en eftermiddagsföreläsning, om jag inte har något kaffe. Så det gör nog ingenting om jag sover för lite till imorgon, jag har ändå några timmars sovmorgon på tisdag. Och det kommer vara den lättare sorten av sömnbrist, en natts för lite sömn, inte fyra veckors.
Jag pratade med Natalie idag. Lilla gumman. Hon hade tydligen varit hemma hos mig igår, sa hon. Jag tror inte hon förstår det där med att flytta... Men det var roligt att göra miner mot henne i webcam. Och Linda försökte prata med mig, men det gick inte så bra. Märkligt det där.
Natalie... Shit, vad jag saknar henne. Och allt. Även om det börjar bli liv av det här också så är det massor som fattas för att det ska bli rätt. Hur många år sen var det som det gick en månad utan att jag träffade en Karin, liksom? För att inte ens prata om min familj... Och Flinta. Kattreklamerna på TV är jobbiga... Men det finns i alla fall ett slut i sikte, jag ska komma ihåg det istället för att det är en månad dit. Det är kortare än jag redan varit här.

Det hjälper inte att:

-skrika på främlingar
-slå främlingar
-slå föremål
-börja gråta
-strunta i att åka hem och äta glass istället

Nollningen är över. Helt. Typ. Alltså... jag vet inte. Bitterljuvt har just fått en ännu tydligare definition, kanske?
Mitt huvud gör ont. Hälften är väl förkylningen (som jag tror gillar bihålorna) och hälften är nog festerna och sömnbristen. Mer eller mindre.

Revyn var galet rolig, filmen var jättebra, jag fick bra bordsplacering och det kändes löjligt bra att få sätta på sig Teknologmössan och sjunga Teknisk Fysik och vifta med tofsen och mössan.

Sen gick föset upp och sa hejdå. Och så kom man på att det var slut på nollningen nu, att det inte skulle springa runt superhjältar och fixa allting längre. Vi kastade ner dem i sjön Sjön, och nästa gång jag såg dem kände jag inte igen dem. Inte ens de som inte hade haft mask från början. Överfös hade rakat skägget (och det var ett väldigt fint skägg innan dess) och klippt håret och färgat bort blonderingen så hans hår var svart igen.
Och nollningen är över nu. Jag är etta, men just nu känns det nästan lite frestande att hoppa av och söka in till nästa år igen, bara för nollningen. Jag får väl faddra eller något.

"Hej Karin!"           (även om det nu finns en Karin och jag brukar hälsa på henne får man liksom inte rätt gensvar...)
"Ajuste!"               (som svar på "Elleeeer?" såklart)
"No socks, no shoes! No hair, no haircut!"  (Det var någon som sa "No pain, no gain" här om dagen)

Bearbetar min tillfälliga aversion mot fysik genom att hoppa runt på internet och upptäcka att allting fortfarande är jättetråkigt.
Det funkar helt okej, faktiskt.

Hehe, oj. Jag minns verkligen inte det där inlägget. Hehe.

Jag minns ju när jag måste ha skrivit det (i något märkligt rum bakom Hilbert, innan Eros Fluff fick mitt tillstånd att publicera sitt inlägg på fsek-bloggen), men... ja. Heh.

Det mest grötiga gick ut på det här: Jag har, tillsammans med en grupp andra nollor, fått ansvar för att uppdatera vår sektions blogg, blogg.fsek.lth.se. Den bestämde någon att vi skulle fylleblogga på, och då gjorde vi det. Sen kom jag på att jag skulle göra det på min blogg också, och det gick ju som det gick...

Hur som helst, blogg.fsek.lth.se är en hyfsat bra källa till info om de knäppa sakerna vi gör, även om det inte alls är i närheten av att lyckas beskriva hur konstigt det egentligen är när det står hundra pers på kanten till en pöl och hejar på folk som drar upp cyklar och skräp ur samma pöl.
Av någon anledning så blir allting som görs på LTH helknäppt. Som exempel har jag en uppgift ur vår fysikbok: "I filmer ser man ofta hur någon mer eller mindre tvivelaktig figur förser sin pistol med en ljuddämpare. Den normalt skarpa knallen från pistolen förvandlas då till ett hemtrevligt poppande. Det är säkert hänsynsfullt att inte besvära den man skjuter med en massa oljud också, men hur fungerar egentligen ljuddämparen?"

Efter att ha fyllebloggat (som i jag skrev första paragrafen till det översta inlägget på fsek.blogg.se (om det inte kommer fler) och håller fortfarande på att ramla av stolen) så kände jag att jag borde göra det "på hemmaplan" också. Vi ska inte ens prata om hur många gånger jag kollat igenom det här. Wooo! :D

(så här: jag har fått i uppdrag att rapportera om vad f-sektioonen (i alla fall delar av den.. .ellar snarare, olika delar beroende på vilken tid i nolleperioden det är) har för sig, så av någon anledning drog någon tag i mig och sa att vi skulle fylleblogga. Och jag sa Okej. Och sen kände jaga att jag borde fylleblogga i mijun blogg också. ("mijun" behåller jag som exempel på hur jag stavar egentligen så här dags))

Och efter en snabbkoll verkar jag ha lika många högerparenteser som vänsterparenteser! Grymt!
Hejdå världen, och hej mamma och pappa. Jag lovar att jag ska sova, sen någon gång.

Jag har börjat nästan-somna på föreläsningar. Jag vet inte när jag började med det, men det har varit så för många gånger för att jag ska kunna avfärda det längre.
Jag har sovit på fler soffor de senaste veckorna än tidigare under mitt liv. Tror jag. Om man räknar rena soffor, inte bäddsoffor. En av gångerna kom det tydligen in en man i kalsonger medan jag sov, som jag nu glömt bort totalt.

Igår kände jag mig som en riktig student. Cyklade runt i Lund (hade fraktat dit cykeln på tåget samma morgon), drack kaffe hemifrån under första föreläsningen, gick på lunchföredrag för att få gratis mat, satt kvar i skolan och pluggade och spelade Munchkins... Jag trivs. Faktiskt. Med den delen av livet. Det är riktigt roligt att få räkna igen, det känns bra att faktiskt plugga lite då och då, stämningen i Mattehuset är helt underbar, det är rätt skönt att vakna till lite på cykeln, och bara att kunna tänka "Jag undrar vart jag ska sova ikväll?" men ändå vara övertygad om att det kommer finnas någonstans...

Det går bra nu.

Men Troja har ont i tassen. Jag oroar mig för Flinta, och jag saknar henne. Och det finns inte tid att ringa hem till någon av de jag pratar med heller, och jag orkar bara inte chatta just nu.