Seg
Ofräsch. Jepp. Det blir så ibland, särskilt när det är varmt i sovrummet. Äckligt. Avskyr känslan av att vakna och inte vara ren. Dags att byta täcke i sängen, till ett tunnare... och det måste jag säga känns rätt bra. Väldigt bra, faktiskt. Det börjar bli vår nu, på allvar.
Det börjar bli dags att söka till högskola och universitet, att göra det där högskoleprovet igen, att vara på småttingtävlingar eller konserter var och varannan helg. Läger. Att börja köra bil igen.
Kanske att man skulle ta en dusch eller så.
Det börjar bli dags att söka till högskola och universitet, att göra det där högskoleprovet igen, att vara på småttingtävlingar eller konserter var och varannan helg. Läger. Att börja köra bil igen.
Kanske att man skulle ta en dusch eller så.
De tjocka, ryska böckerna
Det är verkligen dags att skriva om dem nu. Värt att veta kan vara att jag bara läst tre och en halv rysk bok, men de har varit mycket lika varandra, rent stilistiskt.
Vad tycker jag om med dem egentligen? Jag vet inte. Det är något som tilltalar mig med dem. Det handlar mycket om personbeskrivningarna, tror jag. Personbeskrivningarna och miljöbeskrivningarna. Normalt brukar de långa, irrelevanta beskrivningarna som ibland har en tendens att dyka upp i äldre litteratur tråka ut mig något fruktansvärt, men inte i de här fallen. Jag vet inte varför. Det kanske är för att de faktiskt, på något sätt, är relevanta. Intressanta. Det känns inte som om de är där bara för någon sorts egenvärde, utan snarare som om de faktiskt är viktiga för att klargöra vissa saker. Att beskriva Raskolnikovs rum (Dostojevskij, Brott och Straff) är nödvändigt för att man ska förstå hur hans liv egentligen ser ut, varför han väljer att göra som han gör. De invecklade beskrivningarna av hur olika människor är besläktade med varandra (Tolstoj) är viktiga, för att förstå varför konflikterna mellan olika människor finns och varför det är så viktigt att reda ut vem som egentligen får ärva den gamle mannens rikedomar när han dör.
Det är som om just ryssarna inte är rädda för att breda ut sig när det behövs, utan att för den skull skriva onödigt mycket. Det viktiga är att folk förstår, så de är noga med att vara tydliga, men de inser också att ingen är intresserad av att veta hur många hus som fanns på den-och-den gatan eller vilken modell det var på möbeln som huvudpersonen köpte (bu för Stieg Larsson). Det är underbart att läsa och känna att man verkligen vet allt om människorna, förstår allt och ser alla sammanhang. Det är självklart varför det blir som det blir och varför det inte fanns någon annan möjlig utgång. Böckerna är fruktansvärt välgenomtänkta, det är ingen författare som vaknade en morgon och fick för sig att skriva en bok som började med en person och sen bara improviserade. De visste vad som skulle hända, de kände sina karaktärer utan och innan redan innan det skrevs.
En annan aspekt tror jag handlar om att jag tycker om realismen. Det finns mycket inslag av den litterära epoken i de ryska böcker jag har läst. De beskriver människor. Olika människor i olika situationer, men ändå människor. Deras val, deras personlighet och deras öden. Världen är alltid närvarande, ingenting löser sig av sig självt. Alla beslut föregås av den ångest som också är så karakteristisk för de ryska författarna. Att beskriva ångest är något annat de gör bra. Jag tycker mycket om Steinbeck också, av ungefär samma orsaker.
Böckerna handlar också ofta om flera människor och flera familjer, flera livsöden som vävs samman. Det ger en fantastisk inblick i... jag vet inte. I allt. I hur saker hänger samman, i hur livet var. Hur händelser påverkade folk, och bara en inblick i hur människor är i olika delar av livet, hur de tolkar livet och vad som händer och så vidare. Jag vet inte, men jag tycker om det.
Så, nu har jag skrivit en del i alla fall.
Vad tycker jag om med dem egentligen? Jag vet inte. Det är något som tilltalar mig med dem. Det handlar mycket om personbeskrivningarna, tror jag. Personbeskrivningarna och miljöbeskrivningarna. Normalt brukar de långa, irrelevanta beskrivningarna som ibland har en tendens att dyka upp i äldre litteratur tråka ut mig något fruktansvärt, men inte i de här fallen. Jag vet inte varför. Det kanske är för att de faktiskt, på något sätt, är relevanta. Intressanta. Det känns inte som om de är där bara för någon sorts egenvärde, utan snarare som om de faktiskt är viktiga för att klargöra vissa saker. Att beskriva Raskolnikovs rum (Dostojevskij, Brott och Straff) är nödvändigt för att man ska förstå hur hans liv egentligen ser ut, varför han väljer att göra som han gör. De invecklade beskrivningarna av hur olika människor är besläktade med varandra (Tolstoj) är viktiga, för att förstå varför konflikterna mellan olika människor finns och varför det är så viktigt att reda ut vem som egentligen får ärva den gamle mannens rikedomar när han dör.
Det är som om just ryssarna inte är rädda för att breda ut sig när det behövs, utan att för den skull skriva onödigt mycket. Det viktiga är att folk förstår, så de är noga med att vara tydliga, men de inser också att ingen är intresserad av att veta hur många hus som fanns på den-och-den gatan eller vilken modell det var på möbeln som huvudpersonen köpte (bu för Stieg Larsson). Det är underbart att läsa och känna att man verkligen vet allt om människorna, förstår allt och ser alla sammanhang. Det är självklart varför det blir som det blir och varför det inte fanns någon annan möjlig utgång. Böckerna är fruktansvärt välgenomtänkta, det är ingen författare som vaknade en morgon och fick för sig att skriva en bok som började med en person och sen bara improviserade. De visste vad som skulle hända, de kände sina karaktärer utan och innan redan innan det skrevs.
En annan aspekt tror jag handlar om att jag tycker om realismen. Det finns mycket inslag av den litterära epoken i de ryska böcker jag har läst. De beskriver människor. Olika människor i olika situationer, men ändå människor. Deras val, deras personlighet och deras öden. Världen är alltid närvarande, ingenting löser sig av sig självt. Alla beslut föregås av den ångest som också är så karakteristisk för de ryska författarna. Att beskriva ångest är något annat de gör bra. Jag tycker mycket om Steinbeck också, av ungefär samma orsaker.
Böckerna handlar också ofta om flera människor och flera familjer, flera livsöden som vävs samman. Det ger en fantastisk inblick i... jag vet inte. I allt. I hur saker hänger samman, i hur livet var. Hur händelser påverkade folk, och bara en inblick i hur människor är i olika delar av livet, hur de tolkar livet och vad som händer och så vidare. Jag vet inte, men jag tycker om det.
Så, nu har jag skrivit en del i alla fall.
