Någonting smart

Teoretisk fysik i Lund verkar ha försvunnit.

Blandade känslor? Mycket. Inte för att jag på något sätt hade bestämt mig för att jag ville gå det, men det var absolut något av det som drog starkast. Eftersom teoretisk matematik inte verkade gå att hitta någonstans. Det finns väl inte någonting som utstrålar "Vi kommer prata om saker som inte har någonting att göra med någonting som är logiskt eller sammanhängande över huvud taget" på samma sätt? Hur som helst verkar det ha försvunnit från katalogen och från allastudier.se. Sorgligt men sant.
Å andra sidan innebär det helt klart att jag inte behöver slitas mellan just det programmet och allt, alla jag har här (jag älskar er <3), på samma sätt. Å andra sidan finns det antagligen andra saker som också drar starkare än det som finns i Stockholm, hemma. Fem år? Det är tillräckligt lång tid för att börja ett nytt liv. Kan jag, vill jag verkligen bryta upp två gånger? För jag kan inte tvivla på att jag skulle komma tillbaka. Banden som drar mig hit blir starkare och starkare...
Och om jag nu bestämmer mig för att forska? Det är vad som lockar mest just nu, men då blir man ju kvar på institutionen... väl? Plugga på ett ställe och forska på ett annat? Jag vet inte.

Ni är alldeles för viktiga för mig, älskade människor <3

Alldeles för lång tid, hävdar mina erfarenheter. Menmen, det är som det är. Jag kan inte påstå att det orsakar några extrema olägenheter.
Jag tittade igenom mina utkast här om dagen (samtidigt som jag rättade till pi-siffrorna där uppe, några siffror hade försvunnit), och upptäckte att det faktiskt fanns något där. Ett långt förvirrat inlägg om religion och vad man trodde på och varför ateister verkade ha svårt att acceptera att det finns folk som faktiskt tror. Det var ganska osammanhängande, och när jag läste det nu så kände jag några små styng just eftersom det var så tydligt riktat mot ateister, folk med en viss livsåskådning. Jag tror att det var därför jag aldrig publicerade det.
Jag tänkte mycket på religion där en period. Det är inte lika viktigt längre, eller inte lika intressant. Jag vet inte riktigt vilket. Jag har inte riktigt tid längre.

Jag har nästan inga pengar.

Jag har nästan ingen tid. Känns det som. Och ändå har jag oändliga oceaner av tid på förmiddagen och tidig eftermiddag.

No wonder the moon in the window seems to have drifted
Out of a love poem that you used to know by heart

Ur Forgetfulness av Billy Collins

Okej, två konserter (tre, om man räknar kammarkonsertsmyset) senare är jag fullständigt utmattad. Slutkörd. På ett bra sätt, såklart, även om det är ett dåligt sätt också eftersom jag nästan är för trött för att vakna i tid till kursen jag måste gå på.
Efter Stone Sour i torsdags var jag så lycklig så jag höll på att gå sönder, ungefär. Lycklig på det där sättet att jag höll på att smälta, för att Corey Taylor sprungit runt utan tröja, för att David Draiman hade pekat på OSS, för att någon spelade och sjöng irländsk musik och för att jag hade en Magners i handen, för att... allt.

Jag har aldrig stått längst fram för ett band som Disturbed förut. Jag har aldrig upplevt det trycket och den känslan tidigare. Längst fram på HIM var så annorlunda, för då fanns inte samma tryck. Musik, Valo, inte kollektiv extas. Disturbed... Disturbed. Hans röst är ofattbart mjuk.

Stone Sour... Nej. Corey Taylor. Det är klart att det fanns ett band bakom honom, som också gjorde en underbar konsert, men Corey... Han såg ut som om han skulle spricka av lycka. Lika kort som någonsin (jag minns hur förvånad jag blev när jag såg honom första gången), lika brednackad som någonsin... Han fick hela publiken att göra pruttljud med munnen. Bara sådär. Och startade en Wall of Death Dance, för att han kunde. Han är gjord för att stå på scen, och det gav mig en sån rusch att jag verkade full innan jag druckit den första klunken av min Magners.

På onsdag, Cervello och Lillasyster. Det kommer bli mysigt, och jag kommer må väldigt bra.
Om två veckor... Soilwork och All That Remains.

En underbar höst-vinter. Verkligen underbar.

är borta, i stort sett.  Det regnade hela dagen igår, så där så man blir kall och blöt bara genom att titta ut genom fönstret.

De närmaste veckorna har jag fullt upp, fläckvis. Det vill säga att jag har saker att göra bara när man vill vara fri och kunna göra vad man vill. Helger, kvällar, sånt. Bleh. Inte ens värt att klaga på, det är som det är.

Och imorgon ska jag på konsert! Eller, snarare, minifestival, men det är bara två band jag egentligen verkligen vill se. Papa Roach och Disturbed. Ska bli så kul, älskar att se riktigt bra band... Och Disturbed är underbara live.

Och på torsdag är det Stone Sour! Och Hellyeah som förband, vilket är positivt med tanke på att jag lyckades missa dem när de var på Metaltown i somras.
Kan inte riktigt klaga på de närmaste dagarna, oavsett hur mycket jag försöker. Det är inte som om jag inte klarar mig utan sömn och mat de några dagar ändå!

Jo, det är ganska mycket vinter. Snön håller på att förvandlas till sånt där slask som var så roligt att hoppa i när man var liten, för att det var som att hoppa i en vattenpöl, bara på en gång både blötare och mindre blött. Det skvätte på ett effektfullt sätt, liksom.
Trots slasket under så är det översta lagret av snön, som föll hela dagen igår, fortfarande ganska vit. Den snö som täckte träden i vitt och har visserligen försvunnit och, de tråkgrå grenarna utstrålar känslan av dålig, regnig och alldeles för varm, vinter igen, men det är tillräckligt mycket vitt för att ljuset ska reflekteras upp mot himlen och det inte bli mörkare än det redan blivit vid klockan fyra.
För mörkt är det. Himlen är blå, blå som på en tavla över en vinterkväll. Som om alla de där konstnärerna faktiskt kunde någonting.
För några år sen hade det varit perfekt för att bygga en snögubbe (inte pulka, det är för lite snö i backen för att det ska konkurrera ut leran). Eller åtminstone hade man tyckt att det var perfekt, med vattentäta byxor/stövlar/vantar/jacka. Fast jag har inte riktigt det längre, termobyxorna blir dyrare när man blir äldre och jag har av någon anledning ingen ordentlig vinterjacka i min ägo. Ingen snögubbe ikväll.

Fast jag stampar fortfarande med eftertryck i slasket, för att det ska skvätta effektfullt.

Jag har alltid trott att man visar vem man är, till och mer definierar vem man är, genom språket, både genom ordval och genom vad man säger. Att nya ord och nya språk ger en ännu en aspekt av sin identitet, eftersom det är så intimt förknippat med varandra.
Den här tankegången bygger till stor del på att man ofta formulerar, eller åtminstone kan formulera, sina tankar i ord. Steget mellan det och att kunna uttrycka det för andra människor är rätt långt.

Jag tror inte att jag tror på det längre. Nu när jag skriver om det känns det obekvämt, som om jag sitter tyst mitt i en diskussion trots att jag har massor av åsikter, bara för att jag vet att det inte är min diskussion. Som om jag måste protestera mot det jag skriver, för att jag förstår hur fel det är, samtidigt som jag minns hur rätt det kändes någon gång och inte vill släppa det.

Det handlar nog mer om att hur man använder språket alltid visar något av vem man är, och att det är det främsta verktyget vi har för att definiera oss själva i andras ögon. Det vore ju sorgligt om det var det enda verktyget, precis som det vore sorgligt om vi bara kunde definiera oss själva INFÖR oss själva genom språket.

Det jag vet är att språket har varit ett väldigt viktigt verktyg för mig, för att förstå mig själv. Det är ett sätt att kliva närmare mig själv, att se mig själv tydligare. Jag vill inte tappa det, och därför är det viktigt att jag fortsätter att skriva, och att jag hittar tillbaka till den där känslan när det verkligen känns att det är jag och ingen annan som skriver. När jag vet exakt vad jag använder för ord och varför, när jag kan mitt eget språk precis så bra som det går att kunna någonting.

Ni får nog stå ut ett tag till.

Shit, jag kan verkligen inte skriva längre...
Eller, jag vet inte om jag kunnat det. Men bättre än så här måste det väl ha varit? Eller?

För vissa i alla fall, typ jag. Så lite tid har jag ju över nu, när det inte är någon orkester eller lärarledda timmar. Tid över i teorin, i alla fall.
I praktiken har jag min första tenta på måndag, och eftersom jag någon gång kom fram till att orkesterrepetitionerna är viktigare (läs: roligare) än föreläsningarna så har jag lite att plugga nu. Inte så att det inte går, men det är bara tråkigt och mycket. Då är det bra att man kan ta paus och spela lite julmusik med människor man älskar eller dra ner till simhallen eller dricka kaffe eller rentav skriva ett blogginlägg!

Apropå förra blogginlägget: Jag kanske saknar den jag var då mer än jag saknar tiden, också. Fast nej. Det stämmer inte. Jag är hellre den jag är nu än den jag var då.
Å andra sidan tror jag inte att den jag är nu skulle uppskatta de upplevelserna på samma sätt... Jag vet inte. Det är länge sen nu.

Människor förändras. Jag är inte lika... liten? Osäker? Ensam? som jag var för några, många år sen. Jag mår bättre i mig själv, med mig själv.

Så tack, de som varit med om att göra mig till den jag är. Och ni som läser här, ni lär vara berättigade till ett tack, för jag kan inte tänka mig att någon annan skulle hänga här.

Om det finns några överraskningar i min läsarskara på 4 (!) så får ni gärna säga till så ska jag ta tillbaka tacket från er.

dör snabbt. Relativt snabbt.

Jag styrketränade i 25 minuter idag, och det gjorde ont och... det gjorde ont, helt enkelt.
För några år sen höll jag på i 45 minuter... jag saknar det. Uppriktigt. Gamla simhallen, äckliga gråmattan som antagligen var bombad av fotsvett och döda hudceller, tävla i att stå i plankan så länge som möjligt (Mirell klarade typ 7 minuter), 90grader så länge som möjligt (Selling och Eugene var uppe i 12 minuter eller något sådant vill jag minnas), enbart magträning i en halvtimme... shit. Länge sen.

Ålandslägret! Jeanette hade råkat sätta igång porr på rummet, och nästan alla (snittåldern var väl fjorton eller så) stod och blåstirrade. Så fort tränarna kom in så ropade alla hur äckligt det var, men annars var det knäpptyst. Våra tränare gick ner till receptionen och avbeställde betalkanalen.

Vi badade i åttagradigt vatten, och Darja skrek hela vägen från simhallen till havet. Det var fruktansvärt kallt.

Mirell var nära att svimma mitt i en vändning, och hon vaknade inte till förrän hon såg bubblorna från Wendelas fötter.

Visst är ni alla som läser oerhört intresserade av mina minnen? Ingen av er var med...

Det är sant. Ingen av er var med. Och det är väl lugnt, egentligen. Saknar tiden mer än folket.

Utom Selling. Han borde svara på det där sms:et nu, tycker jag.