Någonting smart

Vad ska man behöva göra för att bli ordentligt pigg egentligen?

Vad har hänt sen senast?

Jag har varit i Berlin! Underbar stad, och extremt hjälpsamma människor (extremt om man jämför med svenskar, det var väl tre stycken som spontant erbjöd oss hjälp) och så vidare. Jag vill iväg igen... Eller snarare, stanna borta. Eller nej, inte ens det! Jag vill vara i de dagarna. Och inget annat. Sitta och äta glass på Hägen-Daaz (eller hur de nu stavar), stå och dansa till Linkin park, sitta i timmar på en restaurant och äta... Ja.

Federer har vunnit Stockholm Open, han har säkert redan åkt härifrån. Borta. Så nära, så kort tid...
Någon gång.

Vem vill följa med mig till en tennisturnering någonstans i Europa?

Jag har fått jobb! På sätt och vis, i alla fall. Jobbar typ fyra timmar i veckan för en okänd mängd pengar, som minst 40:- i timmen (är det inte mer tänker jag ta tillbaka det här inlägget och säga att jag har fått ett till fritidsintresse). Än så länge ser jag det dock som ett dåligt betalat jobb.

Stort ämnesbyte: Fler än jag som sysslar med förträngning? Att glömma bort någonting om sig själv, att strunta i det och kanske rentav intala sig att det inte är sant?
Det vet jag att ni gör, allvarligt talat. Det är rätt praktiskt ibland, att ha ett funktionellt sätt att hantera saker på... trots att det inte alltid är bra. Det kan vara det enda som fungerar ibland, och vissa saker kan man helt enkelt inte ta hand om medan de är ett faktum. Problemet är ju bara att det att glömma saker inte är samma sak som att det slutar vara som det nu är. Om det man inte kan hantera är någonting som man aldrig kommer konfronteras med igen så är det väl inte ett problem (om man en enda gång i sitt liv stal ett suddigummi och aldrig någonsin skulle stjäla något annat men har plågsamma samvetskval av att minnas det kanske det är bättre att glömma bort det) men i de flesta fall så är det någonting man behöver konfronteras med ("Nej, jag gillar inte honom! Jag tänker ju knappt ens på honom." är ett typexempel på en situation där man KOMMER tvingas konfrontera sanningen när man tappar andan av att se människan).
Är det ett verkligt problem spelar det antagligen ingen roll om man konfronteras med det så fysiskt heller. Man mår dåligt oavsett... Tro mig, jag har provat. Man måste lösa sina problem, eller åtminstone lära sig att se dem för vad de är och kunna hantera dem för vad de är, för att kunna hantera sig själv.

Hur som helst, FEDERER är i stan. Ni som har känt mig ett tag minns hur jag var för några år sen vad gällde Federer. Jag tror inte att jag missade en match han spelade mellan Franska öppna 2006 och... tja, någon gång under 2008 blev jag väl mindre besatt, utåt. När han började förlora matcher och jag upptäckte att jag var besviken i dagar efteråt. Inte för att jag någonsin släppte det helt, det vet ni också. Jag kollade hur det gick med jämna mellanrum, jag såg några matcher här och där, jag hade full koll på resultaten. På sistone har jag till och med börjat dra ner på det...
Fast nu är han i stan. Här. I Stockholm. Han är antagligen (kanske) närmare än han någonsin kommer vara igen. Han är faktiskt på riktigt. Jag vet inte vad jag ska göra.

På tal om saker man förträngt, menar jag.

Men i övrigt blev det en riktigt bra helg! De nyttiga lärdomarna var att en halv flaska jäger är för mycket, och att Guiness ger respekt och är en fruktansvärt bra förhandlingsvara.

Topp tre:

1. Dansa och sjunga!
2. Gå på toa med dörren öppen!
3. Göra kladdkaka mitt i natten!

Idag var jag nere på Medley och gick ett boxningspass, alltid lika roligt att få slå på folk! Fast om jag skulle vilja göra det regelbundet skulle det kosta ungefär hundra kronor per gång, känns inte riktigt som om det är värt det... tyvärr.
Väldigt mycket tyvärr, jag skulle verkligen vilja ha en lite mer jämnt utspridd träning över veckan, men ja.

Och det här blir ett WOAH! Sverige gjorde MÅL! Oj.

Hur som helst, det här blir ett tråkigt inlägg. Ni får ha det så bra till nästa gång!

Day of 42, om man ska tro Facebook-eventet, vilket man gör. Eftersom det är skrivet på internet måste det vara sant!

Grattis, och då särskilt till er som faktiskt läst boken, och ännu mer till de som läst alla böcker.

Till vänster om mig finns det en rad av fönster. Bortom fönstren, genom gardinerna och ut mot världen, kan jag se delar av en solnedgång, en tidig solnedgång. Den del av solnedgången som jag kan se skyms till stor del av skog, av grå-gröna tallar och brandgula björkar. Ovanför dem är himlen blå som den bara blir på hösten och de enstaka molnen lyser i nyanser mellan rosa, guld och vitt. Det är höst.

Jag simmade ryggsim med småttingarna idag. De verkade förstå vad jag ville visa.
Så skönt att ha en roll att bara kliva in i när man behöver fly ett tag.

Broken Beat & Scarred - Metallica

Musik. Att skapa musik, att vara med när musik skapas, att VARA musik.

För mig har en bra konsert alltid haft samma kännetecknen som ett bra lopp, att efteråt inte kunna minnas några sammanhängande tankar. Att två och en halv minut, eller en och en halv timme, reducerats till en känsla av NU. Att en Slipknotkonsert blir till två minnesbilder ("Det är såna här konserter folk dör på" och "Jag visste inte att jag kunde hata så här") och över en timmes extas, att tvåhundra meter blir till ett enda långt vrål om att öka, ta i mer.

Jag vill gå på konsert. Om två veckor har jag varit på konsert, suttit för första gången...

Om två veckor har jag varit på konsert.

Idag undrar jag:
1. Varför är manskläder så mycket bättre för mig? Dumma långa armar och typ... funktionella vader. Och axlar. Bleh.
2. Varför finns de roligaste utbildningarna i Lund!?!? Det är jättelångt bort ju. När jag äntligen kommit fram till att det är värt att stanna i Stockholm... Bah. Och om jag nu faktiskt bestämmer mig för att jag vill forska, hur länge blir jag borta då?
3. Varför måste alla långsamma människor i simgruppen simma på min bana och stanna efter varje längd för att kolla på passet eftersom de glömt vad de ska simma? Och varför kan de inte bara flytta på sig? Jag tror jag simmade in dem ungefär 33 gånger under insimmet, bara när jag försökte vända. Usch.

Med det sagt, jag är glad idag. I stort sett allt har gått bra, utom insimmet. Livet är rätt fint!

Och så mycket politik kommer det vara i dagens inlägg. Orkar inte mer.

Nej, jag hade tänkt skriva om att vara van vid saker. Som är i stort sett lika tråkigt, jag vet... Men, hur som helst. Det är lite fascinerande att det faktiskt är så betydelsefullt, att man kan vänja sig vid i stort sett vad som helst, från att gå upp varje morgon till att ha en varm (eller sval, det är inte direkt jättefel det heller) säng att sova i.
Det är som om vanan rundar av kanterna på ens uppfattning om livet, lite grann. Det dåliga blir mer överkomligt, mindre betydelsefullt, det bra blir mindre av en rusch. Livet blir rakare. Vilket är lite sorgligt, jag har alltid älskat bergochdal-banor... fast ja, nej, kanske inte i hmöret när jag tänker efter.
Egentligen är det ju bra att de där dalarna inte blir riktigt lika låga, särskilt som jag inte är en av de som tror starkast på det där med "Om man aldrig är ledsen kan man inte vara riktigt glad". Det som är synd är ju att det händer samma sak med topparna, att det inte är samma sak att träffa den där underbara människan femte dagen i rad...
Det är väl det som gör att man börjar ta saker för givet, vilket kanske inte är så farligt om det inte också leder till försummelse.
Någonting ni inte visste? Nej, jag tror inte det.

Sanningen är att när jag tänkte tanken att skriva om det här var det för att uttrycka förvåning över hur mycket jag nu tycker om ett band jag inte alls gillade för ett tag sen. För att vänja sig handlar ju om sånt också, att de skarpa kanterna, de där dalarna om man så vill, jämnas ut och den stora toppen får vara kvar. Hos både människor och musik.

Tryo - Paris

Ja, som sagt. Kanske. Det var länge sen jag drog bröt med bloggen, och det kanske är dags att den får en chans till. Jag har väldigt mycket tid, om inte annat.

Och där tog det stopp. Jag känner att det borde vara ett långt mysigt inlägg här i återupplivandet, men det kommer nog inte bli något. Inte den dagen idag. Hade det varit den dagen hade jag läst Moderato Cantabile, inte genomfört ett fåfängt försök här.