Någonting smart

Jepp, ensam hemma. Cheesecake i kylen, lugna och stillsamma hundar. Musik. Fri tillgång till TV, kök och vad jag vill.

Men bäst av allt är nog att jag känner mig ordentligt utvilad. Och att det känns möjligt att komma ikapp i skolarbetet med bara en måttlig ansträngning, för första gången på länge.

Och sämst är att jag inte har varit i vatten på riktigt sen i juli och inte simmat sen i juni.

Grattis, systerkär!

Jag måste ha varit fem eller någonting sånt, och du och Jessica lekte med lego inne på ditt rum, det som är mammas och pappas rum nu. Ni tyckte jag var lite irriterande, för att jag skrattade så mycket, så ni fick mig att springa ut varje gång jag skulle skratta. Vilket var typ hela tiden. Jag hade jätteroligt :)

Smulan hade sin valpkull, den första tror jag. Vi var ensamma hemma, valparna var jättesmå fortfarande. En av dem, jag antar att det var Håde, ingen annan av dem var så stor, välte ut vattenskålen över deras tidningar. Du höll i dem på en handduk medan jag bytte tidningar, för du var förkyld så du borde inte hålla på med dem alls men särskilt inte där de skulle vara hela tiden. När vi var klara sa du "Så! Har man räddat livet på valpar då!"

En gång, innan Natalie var född, så lade du min hand på din mage när hon hade hicka. Jag kunde inte sluta le, då heller.

Syster :)

Nu var det länge sen jag skrev igen. Mycket som har hänt.
Jag var hem-hemma förra helgen, och det var fantastiskt. Jag vet att man inte kan vänta sig att allas liv tar en paus när jag försvinner och att jag bara ska kunna kliva in på min vanliga plats, men så var det den här gången. Jag hann träffa de flesta jag ville träffa, även om det kanske bara blev en halvtimme på centralen, jag fick dricka magners på tunnan och jag blev påmind om vad som är så jobbigt med nattbussarna. Natalie verkade knappt medveten om att jag hade varit borta, och Flinta tyckte rätt bra om mig. Mammas och pappas nya valp är alldeles för söt för sitt eget bästa och blev precis lagom förälskad i mig.

Och igår var det bal. Den tog aldrig slut. Det var efterfest i mattehuset, och vi dansade i flera timmar där också. Jag har nött sönder strumpbyxorna jag hade och mina fötter är alldeles svarta. Jag fick hänga med massor av nya människor, och min klänning blev inte alltför fläckig. Om man jämför med vissa andra. Det är skönt att det finns fler än jag som liksom inte vill att festen ska ta slut, även om det blir morgon och dag.

Och jag har dansat med en professor!

är nu över. Jepp. Jag tror det gick bra på den sista tentan också, även om det egentligen är svårt att avgöra när du inte får någon omedelbar respons, som jag fick på nanomuntan. Men ja, det kändes bra i alla fall, så jag tänker helt enkelt tro att det gick så bra också.
Idag är jag trött. Nästan lika trött som jag förtjänar... jag har sovit knappt en timme sen jag gick upp igår (vilket i och för sig var nästan vid tolv), men jag har faktiskt lyckats få en del fysik gjort. Tror nästan att jag kan vara i fas till när jag kommer hem, kanske. Det blir jobbigare med matten, men de böckerna har jag faktiskt inte riktigt än. Inte mitt fel. Typ.
Nanon... nanoprojektet borde jag helt klart ta tag i. Men ja, jag vet inte hur mycket det är på det... jag ska läsa några artiklar. Om jag minns rätt.
Skolarbete. Oerhört intressant för alla andra, eller hur? Men ja, alternativet är att säga att det är lika kul att festa med AK som det har varit alla andra gånger jag provat på det, till och med om man inte har råd at dricka så mycket. Eller att berätta att tåget jag tänkte ta hem vid åtta imorse var 45 minuter sent, så jag var tvungen att stå på perrongen och frysa i en timme. Och hur lång tid det tog att bli varm efter det. Men nu börjar det likna något!

Och på onsdag åker jag hem-hem. På riktigt. Det är... på onsdag. I över-övermorgon. Gaaaalet. På ett bra sätt. Ungefär som om jag sitter och skuttar inombords just nu.

Jag löste just en hel fysikuppgift på första försöket! Både a, b, c och d-uppgiften! Woo!

Första tentan avklarad! Jag överlevde, och blev godkänd! Bra grej med muntor, man får veta direkt om man klarat sig eller inte.

Nu firar jag genom att ta av mig de blöta jeansen (vädret här nere är hemskt idag), äta dumle (det har jag förtjänat!), titta ut på regnet, lyssna på Disturbed och så ska jag alldeles strax göra det fullständigt genom att plugga lite matte. Jag ser faktiskt fram emot det lite, har varit alldeles för lite matte i mitt liv de senaste dagarna.

Min latdag var igår. Jag låg i sängen och läste nästan hela dagen, i myskläder. Och varför inte? Ja, jag har tentavecka nästa vecka och ja, jag har labrapportsinlämning på tisdag. Och ja, jag borde tvätta och städa och diska, men vaddå? Jag kan väl lata mig ändå.
Så jag gjorde det.

Det är liksom okej om man väger upp det dagen efter, känner jag. En latdag är bra, och en latdag behöver man. Men fler blir bara... fel. Så idag ställde jag klockan (på tio, men med tanke på att jag läste till halv fem kanske det är helt okej ändå), jag gick upp, åt frukost, började plugga. Två maskiner tvätt har det blivit, och jag vet inte riktigt hur många ord på labrapporten. Men några. Ikväll är det spex, vi får se om jag tar mig hem inatt eller hur det blir. Imorgon måste jag plugga igen, och på måndag. Men om muntan på tisdag förmiddag går bra kanske jag unnar mig en latdag igen, innan jag drar igång med matteplugget. Eller inte, matteplugg fungerar rätt bra med en latdag.

Latdagar är som att sova ut. Bra om jag verkligen behöver det, och en dag. Men inte mer. Om jag sover för mycket två nätter i rad så är det kört, eller om jag sover ut utan att ha sömnbrist från början... det slutar med att mitt dygn är upp och ner, bara sådär. Och två latdagar i rad gör mig bara tokig, numera. Det är vad aktivitet gör med mig. Helt plötsligt är det skönare att faktiskt göra någonting än att bara sitta och sega. Vilket det iofs alltid är och har varit, men det är lättare att göra någonting åt det, typ. Det är inte få gånger jag har suttit och haft tråkigt bara för att jag har fått för mig att det inte finns någonting att göra, fast det finns tusen saker. Nu gör jag helt enkelt någonting istället. Inga problem.
Det känns bra.

Eller nej, det ÄR mer än en vecka sen. Jag vet bestämt att jag inte kunde få mig själv att skriva förra helgen. Först var Karin och Karin här och det var som att komma hem lite grann ett tag, inte vara ensam, och sen ringde mamma och berättade att Troja gått bort. Och helt plötsligt var det som att vara alldeles totalt ensam igen. Den här insikten om att det egentligen inte fanns någon jag ville säga det till, och att det faktiskt inte gick att bara åka hem och krama mamma och pappa och Flinta så hårt jag kunde. Eller att jag nu faktiskt har kliat Troja på nosen och kramat henne för sista gången. Det var tungt. Men det var rätt skönt ändå, att vara ensam när jag ändå kände mig så fruktansvärt ensam. Det är ännu tyngre att känna sig ensam med folk runt omkring. En vecka senare, och jag kan till och med skriva det här inlägget utan att gråta. Det kommer säkert kännas fel att komma hem och tas emot av en liten, liten lurvboll som heter Varga istället för Troja, men det får jag ta då.

Troja... Troja var den första varelse jag kallade älskling.


För att helt byta ton i det här inlägget, eftersom jag vill skriva om det här också: Igår, på AK:s Novischfest, hade jag skitkul. Och blev ganska ordentligt full, men vad kan man förvänta sig när ölen är gratis och festen börjar elva prickprick på morgonen? När vi satt i en ring och skulle presentera oss igen, för jag-vet-inte-vilken gång i ordningen, och det var min tur att berätta hur det kom sig att jag hamnade i AK... Det var svårt att försöka få fram hur det egentligen hade gått till, och det jag egentligen bär med mig är att vi omnämndes som "De Ökända Stockholmarna". Vi måste ha gjort ett intryck!
Hursomhelst, festen var galet bra och jag tror att jag kommer att trivas, redan trivs, mycket bra med folket där. Stämningen. Och kavaj! Det var häftigt att gå runt i kavaj, jag kände mig verkligen... uppklädd, liksom. Med klass. Nej, men bra grejer. Gå med i en studentorkester, folk!

Ungefär. Det är väl ungefär så mycket tid jag känner att jag har. Självklart stämmer inte det, jag har massor av dötid som går åt till ingenting, men så är det väl alltid? Dötid räknas helt enkelt inte om man egentligen borde göra något annat, och riktig dötid är faktiskt rätt tråkigt... finns aldrig något att göra när det inte finns något att göra. Och allt det som finns att göra när det finns något att göra är inte lika roligt att göra när det inte finns något att göra. Om ni vet vad jag menar hänger ni säkert med i det där.
Men den här helgen har varit rätt underbar. Jag har varit igång precis lagom mycket i veckorna för att ha den här... produktiviteten i kroppen, eller vad man ska säga. Jag har faktiskt velat göra saker, och jag har tagit tag i de saker jag har varit tvungen att ta tag i. Jag har plockat undan i rummet, cyklat förbi simhallen och sett mig omkring, pluggat ikapp matten och fysiken, handlat, tränat... och till och med hunnit sova ut. Det innebär i och för sig också att det inte finns någon som helst chans att jag kommer vara vaken och pigg till skolan imorgon, men jag har redan vant mig vid att göra kaffe och hälla i termosen innan jag sticker på morgonen. Har till och med gått så långt att jag nästan somnar på första föreläsningen till och med om det är en eftermiddagsföreläsning, om jag inte har något kaffe. Så det gör nog ingenting om jag sover för lite till imorgon, jag har ändå några timmars sovmorgon på tisdag. Och det kommer vara den lättare sorten av sömnbrist, en natts för lite sömn, inte fyra veckors.
Jag pratade med Natalie idag. Lilla gumman. Hon hade tydligen varit hemma hos mig igår, sa hon. Jag tror inte hon förstår det där med att flytta... Men det var roligt att göra miner mot henne i webcam. Och Linda försökte prata med mig, men det gick inte så bra. Märkligt det där.
Natalie... Shit, vad jag saknar henne. Och allt. Även om det börjar bli liv av det här också så är det massor som fattas för att det ska bli rätt. Hur många år sen var det som det gick en månad utan att jag träffade en Karin, liksom? För att inte ens prata om min familj... Och Flinta. Kattreklamerna på TV är jobbiga... Men det finns i alla fall ett slut i sikte, jag ska komma ihåg det istället för att det är en månad dit. Det är kortare än jag redan varit här.

Det hjälper inte att:

-skrika på främlingar
-slå främlingar
-slå föremål
-börja gråta
-strunta i att åka hem och äta glass istället

Nollningen är över. Helt. Typ. Alltså... jag vet inte. Bitterljuvt har just fått en ännu tydligare definition, kanske?
Mitt huvud gör ont. Hälften är väl förkylningen (som jag tror gillar bihålorna) och hälften är nog festerna och sömnbristen. Mer eller mindre.

Revyn var galet rolig, filmen var jättebra, jag fick bra bordsplacering och det kändes löjligt bra att få sätta på sig Teknologmössan och sjunga Teknisk Fysik och vifta med tofsen och mössan.

Sen gick föset upp och sa hejdå. Och så kom man på att det var slut på nollningen nu, att det inte skulle springa runt superhjältar och fixa allting längre. Vi kastade ner dem i sjön Sjön, och nästa gång jag såg dem kände jag inte igen dem. Inte ens de som inte hade haft mask från början. Överfös hade rakat skägget (och det var ett väldigt fint skägg innan dess) och klippt håret och färgat bort blonderingen så hans hår var svart igen.
Och nollningen är över nu. Jag är etta, men just nu känns det nästan lite frestande att hoppa av och söka in till nästa år igen, bara för nollningen. Jag får väl faddra eller något.

"Hej Karin!"           (även om det nu finns en Karin och jag brukar hälsa på henne får man liksom inte rätt gensvar...)
"Ajuste!"               (som svar på "Elleeeer?" såklart)
"No socks, no shoes! No hair, no haircut!"  (Det var någon som sa "No pain, no gain" här om dagen)

Bearbetar min tillfälliga aversion mot fysik genom att hoppa runt på internet och upptäcka att allting fortfarande är jättetråkigt.
Det funkar helt okej, faktiskt.

Hehe, oj. Jag minns verkligen inte det där inlägget. Hehe.

Jag minns ju när jag måste ha skrivit det (i något märkligt rum bakom Hilbert, innan Eros Fluff fick mitt tillstånd att publicera sitt inlägg på fsek-bloggen), men... ja. Heh.

Det mest grötiga gick ut på det här: Jag har, tillsammans med en grupp andra nollor, fått ansvar för att uppdatera vår sektions blogg, blogg.fsek.lth.se. Den bestämde någon att vi skulle fylleblogga på, och då gjorde vi det. Sen kom jag på att jag skulle göra det på min blogg också, och det gick ju som det gick...

Hur som helst, blogg.fsek.lth.se är en hyfsat bra källa till info om de knäppa sakerna vi gör, även om det inte alls är i närheten av att lyckas beskriva hur konstigt det egentligen är när det står hundra pers på kanten till en pöl och hejar på folk som drar upp cyklar och skräp ur samma pöl.
Av någon anledning så blir allting som görs på LTH helknäppt. Som exempel har jag en uppgift ur vår fysikbok: "I filmer ser man ofta hur någon mer eller mindre tvivelaktig figur förser sin pistol med en ljuddämpare. Den normalt skarpa knallen från pistolen förvandlas då till ett hemtrevligt poppande. Det är säkert hänsynsfullt att inte besvära den man skjuter med en massa oljud också, men hur fungerar egentligen ljuddämparen?"

Efter att ha fyllebloggat (som i jag skrev första paragrafen till det översta inlägget på fsek.blogg.se (om det inte kommer fler) och håller fortfarande på att ramla av stolen) så kände jag att jag borde göra det "på hemmaplan" också. Vi ska inte ens prata om hur många gånger jag kollat igenom det här. Wooo! :D

(så här: jag har fått i uppdrag att rapportera om vad f-sektioonen (i alla fall delar av den.. .ellar snarare, olika delar beroende på vilken tid i nolleperioden det är) har för sig, så av någon anledning drog någon tag i mig och sa att vi skulle fylleblogga. Och jag sa Okej. Och sen kände jaga att jag borde fylleblogga i mijun blogg också. ("mijun" behåller jag som exempel på hur jag stavar egentligen så här dags))

Och efter en snabbkoll verkar jag ha lika många högerparenteser som vänsterparenteser! Grymt!
Hejdå världen, och hej mamma och pappa. Jag lovar att jag ska sova, sen någon gång.

Jag har börjat nästan-somna på föreläsningar. Jag vet inte när jag började med det, men det har varit så för många gånger för att jag ska kunna avfärda det längre.
Jag har sovit på fler soffor de senaste veckorna än tidigare under mitt liv. Tror jag. Om man räknar rena soffor, inte bäddsoffor. En av gångerna kom det tydligen in en man i kalsonger medan jag sov, som jag nu glömt bort totalt.

Igår kände jag mig som en riktig student. Cyklade runt i Lund (hade fraktat dit cykeln på tåget samma morgon), drack kaffe hemifrån under första föreläsningen, gick på lunchföredrag för att få gratis mat, satt kvar i skolan och pluggade och spelade Munchkins... Jag trivs. Faktiskt. Med den delen av livet. Det är riktigt roligt att få räkna igen, det känns bra att faktiskt plugga lite då och då, stämningen i Mattehuset är helt underbar, det är rätt skönt att vakna till lite på cykeln, och bara att kunna tänka "Jag undrar vart jag ska sova ikväll?" men ändå vara övertygad om att det kommer finnas någonstans...

Det går bra nu.

Men Troja har ont i tassen. Jag oroar mig för Flinta, och jag saknar henne. Och det finns inte tid att ringa hem till någon av de jag pratar med heller, och jag orkar bara inte chatta just nu.

Okej, jag tror att jag kanske skulle kunna klara av att skriva något sammanhängande nu, om än ointressant.
Det finns liksom inte så mycket annat att göra.

Nollningen är rätt underbar, faktiskt. Jag har hunnit äta middag hemma en gång den senaste veckan, men det är helt okej ändå. Det är massor av fester, massor av sånger, massor av lekar. Mest lekar. Rulla ner för backar, sparka såpafotboll, leka bläckfiskkull, stå i ring och skrika "Dålig fisk!", pepparkakskull, hoppa och skrika om hur bra vi egentligen är...
Det finns verkligen en sång för varje tillfälle. Ska vi åka buss? Klart vi har en sång för det! Ser vi någon från en annan sektion? Inga problem! Ska vi äta? Jaa, den sången måste alla kunna... Gå åt ett annat håll? Gå till en speciell lokal? Har vi bara tråkigt?
Det enda jag inte hört en sång för än är att sova. Det kanske är därför man aldrig sover... Två nätter på soffa, en natt på marken. Ölen kostar tio kronor och gör att man somnar ändå, när man väl får chansen. Och så är vi studenter, det finns alltid kaffe när man väl måste upp.

Och sen går det förbi någon som har lockigt hår, eller så tittar jag en halvmeter till vänster och ser en bild på någon man saknar, eller så går det en katt över vägen och så plötsligt sticker det till igen, det där som man liksom aldrig har tid att känna efter om. Eller så bestämmer sig mp3-spelaren för att Denied var en låt man skulle lyssna på, eller så luktar det på något visst sätt eller så blir det en tonartshöjning i musiken eller så är det någon (faktiskt massor) som spelar blåsinstrument i ens faddergrupp...

Det bästa med nollningen är att man har för roligt för att egentligen känna efter.

Och har fullt upp. Hela tiden. Verkligen. Istället för ett vettigt inlägg kommer här en sång vi brukar sjunga, om Industriell ekonomi och Maskinteknik:

(mel: Drunken sailor)
Varför ska man ta maskinexamen
När varenda jävel i Lund kan ta den
Om jag skulle ta maskinexamen
Vore det på fyllan

Jag pumpar upp med stången
Då får jag upp min bånge
Jag gillar skrika vråla
Jag tar anabola

Varför ska man ta en I-examen
När varenda jävel på Lidingö har den
Om jag skulle ta en I-examen
Vore det på fyllan

Håret jag bakåt slickar
Medan min rolex tickar
Jag viker upp min krage
Pappa han betalar

eller Historien om hur man går vilse i Lund.
Lite vilse. Jag menar, även om jag vandrade väl runt i en timme, sådär, så visste jag ju alltid att jag var i Lund. Det är inte som om jag var rädd att jag skulle hamna i en skum förort eller så, typ som jag lätt hade råkat göra i Stockholm. Jag väljer hur som helst att se det som att jag lärde mig hitta typ tusen gånger bättre. Vet inte riktigt om det stämmer, men nu är jag helt, HELT säker på vilken väg som man inte ska svänga in på när man går från LTH i alla fall. Resten av promenaden var väl kanske mer irrande än faktiskt Lära sig att hitta. Inte som när jag gick fel i Osby på vägen hem, DÅ lärde jag mig att hitta. Inget förvirrat irrande där inte, nu vet jag vilken väg man ska ta och vilken väg man kan ta.

Det var tjejträff för f-sektionen idag (fysik, alltså). Fick lära mig att teknisk matte förkortas Pi, eftersom M redan var upptaget av Maskinteknik. "Nästan så man ångrar att man inte valde det i stället", är vad jag skulle skriva om jag kunde ett bra sätt att formulera skämt i text utan smileys.

Det fanns tre Karin på den träffen. Tre extra Karin, alltså, utöver mina vanliga tre Karin. Undrar om alla tre ska gå Nano... Och varför inte vi fick heta något roligare än Nano!

Osby är mysigt. Jag har fått en rundtur med bil genom samhället, och det var... tja, mysigt. Det känns helt underbart att få bo så här nära en sjö, jag ser den från min övervåning. Och jag säger "min övervåning" för att jag typ har hela övervåningen för mig själv. Känns lite som mer utrymme än jag kan göra av med, men det går nog att leva med.
Jag bor med tre hundar, och jag måste förklara för dem att jag inte vill ha dem i mitt knä. Det verkar som om de förstår, efter lite övertalning.

Jag kan nog vänja mig vid att vara här. Just nu känns det... avvaktande positivt? Vet inte riktigt hur jag ska uttrycka mig, men det känns bra och ändå alldeles för overkligt för att vara på riktigt.

Och jag förstår inte än. Jag vet inte när jag kommer att förstå heller, om jag kommer att förstå. Att det är svårt att försöka träffa min familj och mina vänner, svårt på riktigt. Och att jag faktiskt börjar på högskola i övermorgon.

Hur som helst, jag ska försöka uppdatera det här lite oftare, eller något. Kanske. Och försöka packa upp mina grejer i etapper, dels så det blir som jag vill ha det och dels för att jag tror att det kommer bli successivt lättare att packa upp, ju mer hemma jag känner mig.

Om det här inlägget är svamligt så får ni hjärna hålla i minnet att jag sovit typ en, en och en halv timme i natt och suttit i bilen i sex timmar sen dess. Och flyttat hemifrån. Det torftiga språket skyller jag på det i alla fall. Inte ett enda utropstecken... jag är verkligen trött då.