Någonting smart

Min latdag var igår. Jag låg i sängen och läste nästan hela dagen, i myskläder. Och varför inte? Ja, jag har tentavecka nästa vecka och ja, jag har labrapportsinlämning på tisdag. Och ja, jag borde tvätta och städa och diska, men vaddå? Jag kan väl lata mig ändå.
Så jag gjorde det.

Det är liksom okej om man väger upp det dagen efter, känner jag. En latdag är bra, och en latdag behöver man. Men fler blir bara... fel. Så idag ställde jag klockan (på tio, men med tanke på att jag läste till halv fem kanske det är helt okej ändå), jag gick upp, åt frukost, började plugga. Två maskiner tvätt har det blivit, och jag vet inte riktigt hur många ord på labrapporten. Men några. Ikväll är det spex, vi får se om jag tar mig hem inatt eller hur det blir. Imorgon måste jag plugga igen, och på måndag. Men om muntan på tisdag förmiddag går bra kanske jag unnar mig en latdag igen, innan jag drar igång med matteplugget. Eller inte, matteplugg fungerar rätt bra med en latdag.

Latdagar är som att sova ut. Bra om jag verkligen behöver det, och en dag. Men inte mer. Om jag sover för mycket två nätter i rad så är det kört, eller om jag sover ut utan att ha sömnbrist från början... det slutar med att mitt dygn är upp och ner, bara sådär. Och två latdagar i rad gör mig bara tokig, numera. Det är vad aktivitet gör med mig. Helt plötsligt är det skönare att faktiskt göra någonting än att bara sitta och sega. Vilket det iofs alltid är och har varit, men det är lättare att göra någonting åt det, typ. Det är inte få gånger jag har suttit och haft tråkigt bara för att jag har fått för mig att det inte finns någonting att göra, fast det finns tusen saker. Nu gör jag helt enkelt någonting istället. Inga problem.
Det känns bra.