Någonting smart

Eller nej, det ÄR mer än en vecka sen. Jag vet bestämt att jag inte kunde få mig själv att skriva förra helgen. Först var Karin och Karin här och det var som att komma hem lite grann ett tag, inte vara ensam, och sen ringde mamma och berättade att Troja gått bort. Och helt plötsligt var det som att vara alldeles totalt ensam igen. Den här insikten om att det egentligen inte fanns någon jag ville säga det till, och att det faktiskt inte gick att bara åka hem och krama mamma och pappa och Flinta så hårt jag kunde. Eller att jag nu faktiskt har kliat Troja på nosen och kramat henne för sista gången. Det var tungt. Men det var rätt skönt ändå, att vara ensam när jag ändå kände mig så fruktansvärt ensam. Det är ännu tyngre att känna sig ensam med folk runt omkring. En vecka senare, och jag kan till och med skriva det här inlägget utan att gråta. Det kommer säkert kännas fel att komma hem och tas emot av en liten, liten lurvboll som heter Varga istället för Troja, men det får jag ta då.

Troja... Troja var den första varelse jag kallade älskling.


För att helt byta ton i det här inlägget, eftersom jag vill skriva om det här också: Igår, på AK:s Novischfest, hade jag skitkul. Och blev ganska ordentligt full, men vad kan man förvänta sig när ölen är gratis och festen börjar elva prickprick på morgonen? När vi satt i en ring och skulle presentera oss igen, för jag-vet-inte-vilken gång i ordningen, och det var min tur att berätta hur det kom sig att jag hamnade i AK... Det var svårt att försöka få fram hur det egentligen hade gått till, och det jag egentligen bär med mig är att vi omnämndes som "De Ökända Stockholmarna". Vi måste ha gjort ett intryck!
Hursomhelst, festen var galet bra och jag tror att jag kommer att trivas, redan trivs, mycket bra med folket där. Stämningen. Och kavaj! Det var häftigt att gå runt i kavaj, jag kände mig verkligen... uppklädd, liksom. Med klass. Nej, men bra grejer. Gå med i en studentorkester, folk!