Någonting smart

Jag har börjat nästan-somna på föreläsningar. Jag vet inte när jag började med det, men det har varit så för många gånger för att jag ska kunna avfärda det längre.
Jag har sovit på fler soffor de senaste veckorna än tidigare under mitt liv. Tror jag. Om man räknar rena soffor, inte bäddsoffor. En av gångerna kom det tydligen in en man i kalsonger medan jag sov, som jag nu glömt bort totalt.

Igår kände jag mig som en riktig student. Cyklade runt i Lund (hade fraktat dit cykeln på tåget samma morgon), drack kaffe hemifrån under första föreläsningen, gick på lunchföredrag för att få gratis mat, satt kvar i skolan och pluggade och spelade Munchkins... Jag trivs. Faktiskt. Med den delen av livet. Det är riktigt roligt att få räkna igen, det känns bra att faktiskt plugga lite då och då, stämningen i Mattehuset är helt underbar, det är rätt skönt att vakna till lite på cykeln, och bara att kunna tänka "Jag undrar vart jag ska sova ikväll?" men ändå vara övertygad om att det kommer finnas någonstans...

Det går bra nu.

Men Troja har ont i tassen. Jag oroar mig för Flinta, och jag saknar henne. Och det finns inte tid att ringa hem till någon av de jag pratar med heller, och jag orkar bara inte chatta just nu.