Höstlov!
För vissa i alla fall, typ jag. Så lite tid har jag ju över nu, när det inte är någon orkester eller lärarledda timmar. Tid över i teorin, i alla fall.
I praktiken har jag min första tenta på måndag, och eftersom jag någon gång kom fram till att orkesterrepetitionerna är viktigare (läs: roligare) än föreläsningarna så har jag lite att plugga nu. Inte så att det inte går, men det är bara tråkigt och mycket. Då är det bra att man kan ta paus och spela lite julmusik med människor man älskar eller dra ner till simhallen eller dricka kaffe eller rentav skriva ett blogginlägg!
Apropå förra blogginlägget: Jag kanske saknar den jag var då mer än jag saknar tiden, också. Fast nej. Det stämmer inte. Jag är hellre den jag är nu än den jag var då.
Å andra sidan tror jag inte att den jag är nu skulle uppskatta de upplevelserna på samma sätt... Jag vet inte. Det är länge sen nu.
Människor förändras. Jag är inte lika... liten? Osäker? Ensam? som jag var för några, många år sen. Jag mår bättre i mig själv, med mig själv.
Så tack, de som varit med om att göra mig till den jag är. Och ni som läser här, ni lär vara berättigade till ett tack, för jag kan inte tänka mig att någon annan skulle hänga här.
Om det finns några överraskningar i min läsarskara på 4 (!) så får ni gärna säga till så ska jag ta tillbaka tacket från er.
I praktiken har jag min första tenta på måndag, och eftersom jag någon gång kom fram till att orkesterrepetitionerna är viktigare (läs: roligare) än föreläsningarna så har jag lite att plugga nu. Inte så att det inte går, men det är bara tråkigt och mycket. Då är det bra att man kan ta paus och spela lite julmusik med människor man älskar eller dra ner till simhallen eller dricka kaffe eller rentav skriva ett blogginlägg!
Apropå förra blogginlägget: Jag kanske saknar den jag var då mer än jag saknar tiden, också. Fast nej. Det stämmer inte. Jag är hellre den jag är nu än den jag var då.
Å andra sidan tror jag inte att den jag är nu skulle uppskatta de upplevelserna på samma sätt... Jag vet inte. Det är länge sen nu.
Människor förändras. Jag är inte lika... liten? Osäker? Ensam? som jag var för några, många år sen. Jag mår bättre i mig själv, med mig själv.
Så tack, de som varit med om att göra mig till den jag är. Och ni som läser här, ni lär vara berättigade till ett tack, för jag kan inte tänka mig att någon annan skulle hänga här.
Om det finns några överraskningar i min läsarskara på 4 (!) så får ni gärna säga till så ska jag ta tillbaka tacket från er.
Kommentarer
Trackback
