Konserter
Okej, två konserter (tre, om man räknar kammarkonsertsmyset) senare är jag fullständigt utmattad. Slutkörd. På ett bra sätt, såklart, även om det är ett dåligt sätt också eftersom jag nästan är för trött för att vakna i tid till kursen jag måste gå på.
Efter Stone Sour i torsdags var jag så lycklig så jag höll på att gå sönder, ungefär. Lycklig på det där sättet att jag höll på att smälta, för att Corey Taylor sprungit runt utan tröja, för att David Draiman hade pekat på OSS, för att någon spelade och sjöng irländsk musik och för att jag hade en Magners i handen, för att... allt.
Jag har aldrig stått längst fram för ett band som Disturbed förut. Jag har aldrig upplevt det trycket och den känslan tidigare. Längst fram på HIM var så annorlunda, för då fanns inte samma tryck. Musik, Valo, inte kollektiv extas. Disturbed... Disturbed. Hans röst är ofattbart mjuk.
Stone Sour... Nej. Corey Taylor. Det är klart att det fanns ett band bakom honom, som också gjorde en underbar konsert, men Corey... Han såg ut som om han skulle spricka av lycka. Lika kort som någonsin (jag minns hur förvånad jag blev när jag såg honom första gången), lika brednackad som någonsin... Han fick hela publiken att göra pruttljud med munnen. Bara sådär. Och startade en Wall of Death Dance, för att han kunde. Han är gjord för att stå på scen, och det gav mig en sån rusch att jag verkade full innan jag druckit den första klunken av min Magners.
På onsdag, Cervello och Lillasyster. Det kommer bli mysigt, och jag kommer må väldigt bra.
Om två veckor... Soilwork och All That Remains.
En underbar höst-vinter. Verkligen underbar.
Efter Stone Sour i torsdags var jag så lycklig så jag höll på att gå sönder, ungefär. Lycklig på det där sättet att jag höll på att smälta, för att Corey Taylor sprungit runt utan tröja, för att David Draiman hade pekat på OSS, för att någon spelade och sjöng irländsk musik och för att jag hade en Magners i handen, för att... allt.
Jag har aldrig stått längst fram för ett band som Disturbed förut. Jag har aldrig upplevt det trycket och den känslan tidigare. Längst fram på HIM var så annorlunda, för då fanns inte samma tryck. Musik, Valo, inte kollektiv extas. Disturbed... Disturbed. Hans röst är ofattbart mjuk.
Stone Sour... Nej. Corey Taylor. Det är klart att det fanns ett band bakom honom, som också gjorde en underbar konsert, men Corey... Han såg ut som om han skulle spricka av lycka. Lika kort som någonsin (jag minns hur förvånad jag blev när jag såg honom första gången), lika brednackad som någonsin... Han fick hela publiken att göra pruttljud med munnen. Bara sådär. Och startade en Wall of Death Dance, för att han kunde. Han är gjord för att stå på scen, och det gav mig en sån rusch att jag verkade full innan jag druckit den första klunken av min Magners.
På onsdag, Cervello och Lillasyster. Det kommer bli mysigt, och jag kommer må väldigt bra.
Om två veckor... Soilwork och All That Remains.
En underbar höst-vinter. Verkligen underbar.
Kommentarer
Trackback
