Detta fält MÅSTE tydligen fyllas i (bhööve den, som Natalie skulle sagt)
Jag har alltid trott att man visar vem man är, till och mer definierar vem man är, genom språket, både genom ordval och genom vad man säger. Att nya ord och nya språk ger en ännu en aspekt av sin identitet, eftersom det är så intimt förknippat med varandra.
Den här tankegången bygger till stor del på att man ofta formulerar, eller åtminstone kan formulera, sina tankar i ord. Steget mellan det och att kunna uttrycka det för andra människor är rätt långt.
Jag tror inte att jag tror på det längre. Nu när jag skriver om det känns det obekvämt, som om jag sitter tyst mitt i en diskussion trots att jag har massor av åsikter, bara för att jag vet att det inte är min diskussion. Som om jag måste protestera mot det jag skriver, för att jag förstår hur fel det är, samtidigt som jag minns hur rätt det kändes någon gång och inte vill släppa det.
Det handlar nog mer om att hur man använder språket alltid visar något av vem man är, och att det är det främsta verktyget vi har för att definiera oss själva i andras ögon. Det vore ju sorgligt om det var det enda verktyget, precis som det vore sorgligt om vi bara kunde definiera oss själva INFÖR oss själva genom språket.
Det jag vet är att språket har varit ett väldigt viktigt verktyg för mig, för att förstå mig själv. Det är ett sätt att kliva närmare mig själv, att se mig själv tydligare. Jag vill inte tappa det, och därför är det viktigt att jag fortsätter att skriva, och att jag hittar tillbaka till den där känslan när det verkligen känns att det är jag och ingen annan som skriver. När jag vet exakt vad jag använder för ord och varför, när jag kan mitt eget språk precis så bra som det går att kunna någonting.
Ni får nog stå ut ett tag till.
Den här tankegången bygger till stor del på att man ofta formulerar, eller åtminstone kan formulera, sina tankar i ord. Steget mellan det och att kunna uttrycka det för andra människor är rätt långt.
Jag tror inte att jag tror på det längre. Nu när jag skriver om det känns det obekvämt, som om jag sitter tyst mitt i en diskussion trots att jag har massor av åsikter, bara för att jag vet att det inte är min diskussion. Som om jag måste protestera mot det jag skriver, för att jag förstår hur fel det är, samtidigt som jag minns hur rätt det kändes någon gång och inte vill släppa det.
Det handlar nog mer om att hur man använder språket alltid visar något av vem man är, och att det är det främsta verktyget vi har för att definiera oss själva i andras ögon. Det vore ju sorgligt om det var det enda verktyget, precis som det vore sorgligt om vi bara kunde definiera oss själva INFÖR oss själva genom språket.
Det jag vet är att språket har varit ett väldigt viktigt verktyg för mig, för att förstå mig själv. Det är ett sätt att kliva närmare mig själv, att se mig själv tydligare. Jag vill inte tappa det, och därför är det viktigt att jag fortsätter att skriva, och att jag hittar tillbaka till den där känslan när det verkligen känns att det är jag och ingen annan som skriver. När jag vet exakt vad jag använder för ord och varför, när jag kan mitt eget språk precis så bra som det går att kunna någonting.
Ni får nog stå ut ett tag till.
Kommentarer
Trackback
