Sandlåderiksdag
Och så mycket politik kommer det vara i dagens inlägg. Orkar inte mer.
Nej, jag hade tänkt skriva om att vara van vid saker. Som är i stort sett lika tråkigt, jag vet... Men, hur som helst. Det är lite fascinerande att det faktiskt är så betydelsefullt, att man kan vänja sig vid i stort sett vad som helst, från att gå upp varje morgon till att ha en varm (eller sval, det är inte direkt jättefel det heller) säng att sova i.
Det är som om vanan rundar av kanterna på ens uppfattning om livet, lite grann. Det dåliga blir mer överkomligt, mindre betydelsefullt, det bra blir mindre av en rusch. Livet blir rakare. Vilket är lite sorgligt, jag har alltid älskat bergochdal-banor... fast ja, nej, kanske inte i hmöret när jag tänker efter.
Egentligen är det ju bra att de där dalarna inte blir riktigt lika låga, särskilt som jag inte är en av de som tror starkast på det där med "Om man aldrig är ledsen kan man inte vara riktigt glad". Det som är synd är ju att det händer samma sak med topparna, att det inte är samma sak att träffa den där underbara människan femte dagen i rad...
Det är väl det som gör att man börjar ta saker för givet, vilket kanske inte är så farligt om det inte också leder till försummelse.
Någonting ni inte visste? Nej, jag tror inte det.
Sanningen är att när jag tänkte tanken att skriva om det här var det för att uttrycka förvåning över hur mycket jag nu tycker om ett band jag inte alls gillade för ett tag sen. För att vänja sig handlar ju om sånt också, att de skarpa kanterna, de där dalarna om man så vill, jämnas ut och den stora toppen får vara kvar. Hos både människor och musik.
Tryo - Paris
Nej, jag hade tänkt skriva om att vara van vid saker. Som är i stort sett lika tråkigt, jag vet... Men, hur som helst. Det är lite fascinerande att det faktiskt är så betydelsefullt, att man kan vänja sig vid i stort sett vad som helst, från att gå upp varje morgon till att ha en varm (eller sval, det är inte direkt jättefel det heller) säng att sova i.
Det är som om vanan rundar av kanterna på ens uppfattning om livet, lite grann. Det dåliga blir mer överkomligt, mindre betydelsefullt, det bra blir mindre av en rusch. Livet blir rakare. Vilket är lite sorgligt, jag har alltid älskat bergochdal-banor... fast ja, nej, kanske inte i hmöret när jag tänker efter.
Egentligen är det ju bra att de där dalarna inte blir riktigt lika låga, särskilt som jag inte är en av de som tror starkast på det där med "Om man aldrig är ledsen kan man inte vara riktigt glad". Det som är synd är ju att det händer samma sak med topparna, att det inte är samma sak att träffa den där underbara människan femte dagen i rad...
Det är väl det som gör att man börjar ta saker för givet, vilket kanske inte är så farligt om det inte också leder till försummelse.
Någonting ni inte visste? Nej, jag tror inte det.
Sanningen är att när jag tänkte tanken att skriva om det här var det för att uttrycka förvåning över hur mycket jag nu tycker om ett band jag inte alls gillade för ett tag sen. För att vänja sig handlar ju om sånt också, att de skarpa kanterna, de där dalarna om man så vill, jämnas ut och den stora toppen får vara kvar. Hos både människor och musik.
Tryo - Paris
Kommentarer
Trackback
