-
Jag har fått jobb! På sätt och vis, i alla fall. Jobbar typ fyra timmar i veckan för en okänd mängd pengar, som minst 40:- i timmen (är det inte mer tänker jag ta tillbaka det här inlägget och säga att jag har fått ett till fritidsintresse). Än så länge ser jag det dock som ett dåligt betalat jobb.
Stort ämnesbyte: Fler än jag som sysslar med förträngning? Att glömma bort någonting om sig själv, att strunta i det och kanske rentav intala sig att det inte är sant?
Det vet jag att ni gör, allvarligt talat. Det är rätt praktiskt ibland, att ha ett funktionellt sätt att hantera saker på... trots att det inte alltid är bra. Det kan vara det enda som fungerar ibland, och vissa saker kan man helt enkelt inte ta hand om medan de är ett faktum. Problemet är ju bara att det att glömma saker inte är samma sak som att det slutar vara som det nu är. Om det man inte kan hantera är någonting som man aldrig kommer konfronteras med igen så är det väl inte ett problem (om man en enda gång i sitt liv stal ett suddigummi och aldrig någonsin skulle stjäla något annat men har plågsamma samvetskval av att minnas det kanske det är bättre att glömma bort det) men i de flesta fall så är det någonting man behöver konfronteras med ("Nej, jag gillar inte honom! Jag tänker ju knappt ens på honom." är ett typexempel på en situation där man KOMMER tvingas konfrontera sanningen när man tappar andan av att se människan).
Är det ett verkligt problem spelar det antagligen ingen roll om man konfronteras med det så fysiskt heller. Man mår dåligt oavsett... Tro mig, jag har provat. Man måste lösa sina problem, eller åtminstone lära sig att se dem för vad de är och kunna hantera dem för vad de är, för att kunna hantera sig själv.
Hur som helst, FEDERER är i stan. Ni som har känt mig ett tag minns hur jag var för några år sen vad gällde Federer. Jag tror inte att jag missade en match han spelade mellan Franska öppna 2006 och... tja, någon gång under 2008 blev jag väl mindre besatt, utåt. När han började förlora matcher och jag upptäckte att jag var besviken i dagar efteråt. Inte för att jag någonsin släppte det helt, det vet ni också. Jag kollade hur det gick med jämna mellanrum, jag såg några matcher här och där, jag hade full koll på resultaten. På sistone har jag till och med börjat dra ner på det...
Fast nu är han i stan. Här. I Stockholm. Han är antagligen (kanske) närmare än han någonsin kommer vara igen. Han är faktiskt på riktigt. Jag vet inte vad jag ska göra.
På tal om saker man förträngt, menar jag.
Stort ämnesbyte: Fler än jag som sysslar med förträngning? Att glömma bort någonting om sig själv, att strunta i det och kanske rentav intala sig att det inte är sant?
Det vet jag att ni gör, allvarligt talat. Det är rätt praktiskt ibland, att ha ett funktionellt sätt att hantera saker på... trots att det inte alltid är bra. Det kan vara det enda som fungerar ibland, och vissa saker kan man helt enkelt inte ta hand om medan de är ett faktum. Problemet är ju bara att det att glömma saker inte är samma sak som att det slutar vara som det nu är. Om det man inte kan hantera är någonting som man aldrig kommer konfronteras med igen så är det väl inte ett problem (om man en enda gång i sitt liv stal ett suddigummi och aldrig någonsin skulle stjäla något annat men har plågsamma samvetskval av att minnas det kanske det är bättre att glömma bort det) men i de flesta fall så är det någonting man behöver konfronteras med ("Nej, jag gillar inte honom! Jag tänker ju knappt ens på honom." är ett typexempel på en situation där man KOMMER tvingas konfrontera sanningen när man tappar andan av att se människan).
Är det ett verkligt problem spelar det antagligen ingen roll om man konfronteras med det så fysiskt heller. Man mår dåligt oavsett... Tro mig, jag har provat. Man måste lösa sina problem, eller åtminstone lära sig att se dem för vad de är och kunna hantera dem för vad de är, för att kunna hantera sig själv.
Hur som helst, FEDERER är i stan. Ni som har känt mig ett tag minns hur jag var för några år sen vad gällde Federer. Jag tror inte att jag missade en match han spelade mellan Franska öppna 2006 och... tja, någon gång under 2008 blev jag väl mindre besatt, utåt. När han började förlora matcher och jag upptäckte att jag var besviken i dagar efteråt. Inte för att jag någonsin släppte det helt, det vet ni också. Jag kollade hur det gick med jämna mellanrum, jag såg några matcher här och där, jag hade full koll på resultaten. På sistone har jag till och med börjat dra ner på det...
Fast nu är han i stan. Här. I Stockholm. Han är antagligen (kanske) närmare än han någonsin kommer vara igen. Han är faktiskt på riktigt. Jag vet inte vad jag ska göra.
På tal om saker man förträngt, menar jag.
Kommentarer
Trackback
