Två veckor senare
Nästan, i alla fall.
Federer har har hittills tappat ett set i Wimbledon, och har därmed nått sin 21:a raka semifinal i Grand Slam-sammanhang. Det innebär, ungefär, att han har nått semifinal i VM (som hålls fyra gånger om året) varje gång sedan mitten av 2004. Ganska häftigt.
Jag har varit på Metaltown. Eller, vi. Slipknot var... underbart. På sätt och vis. Det var som första gången jag såg In Flames, men ännu värre. Det var så mycket folk att det inte gick att stå upp. Som tur var gick det inte att ramla heller. Lyckades man mot förmodan få armarna upp över folkhavet gick det inte att få ner dem i igen. Jag minns att jag tänkte att det var på såna här konserter folk dör... Men det var också allt. En timme och en kvarts konsert, och jag minns en enda sammanhängande tanke. Och jag minns en känsla av förundran över att det var så lätt att få mig att tycka att People=Shit. Jag minns att jag skrek det och önskade att jag fick slå alla de som stod bredvid.
Jag minns att det stod tråkiga människor framför mig (oss) på Disturbed, så det var svårt att få igång något drag. Jag minns också att jag hoppade och skrek ändå.
Marilyn Manson hade en syrgasmask som han andades i mellan låtarna, och folk som kom in och torkade svetten av hans rygg.
Sångaren i All That Remains var upprörd över att solen var uppe halv fyra på morgonen, och trummisen hade en bruten hand.
Och det var kanske, hittills, den bästa helgen i mitt liv.
Karin kom hem i förrgår. KarinKarinKarinKarin... Karin.
Och den andra Karin fyllde år igår. Arton. Inte okej, det innebär att jag kommer bli arton om relativt kort tid, och det ÄR inte okej. Orka bli vuxen.
Federer har har hittills tappat ett set i Wimbledon, och har därmed nått sin 21:a raka semifinal i Grand Slam-sammanhang. Det innebär, ungefär, att han har nått semifinal i VM (som hålls fyra gånger om året) varje gång sedan mitten av 2004. Ganska häftigt.
Jag har varit på Metaltown. Eller, vi. Slipknot var... underbart. På sätt och vis. Det var som första gången jag såg In Flames, men ännu värre. Det var så mycket folk att det inte gick att stå upp. Som tur var gick det inte att ramla heller. Lyckades man mot förmodan få armarna upp över folkhavet gick det inte att få ner dem i igen. Jag minns att jag tänkte att det var på såna här konserter folk dör... Men det var också allt. En timme och en kvarts konsert, och jag minns en enda sammanhängande tanke. Och jag minns en känsla av förundran över att det var så lätt att få mig att tycka att People=Shit. Jag minns att jag skrek det och önskade att jag fick slå alla de som stod bredvid.
Jag minns att det stod tråkiga människor framför mig (oss) på Disturbed, så det var svårt att få igång något drag. Jag minns också att jag hoppade och skrek ändå.
Marilyn Manson hade en syrgasmask som han andades i mellan låtarna, och folk som kom in och torkade svetten av hans rygg.
Sångaren i All That Remains var upprörd över att solen var uppe halv fyra på morgonen, och trummisen hade en bruten hand.
Och det var kanske, hittills, den bästa helgen i mitt liv.
Karin kom hem i förrgår. KarinKarinKarinKarin... Karin.
Och den andra Karin fyllde år igår. Arton. Inte okej, det innebär att jag kommer bli arton om relativt kort tid, och det ÄR inte okej. Orka bli vuxen.
Kommentarer
Trackback
