Någonting smart

Federer vann överlägset i tre raka set över Robin Söderling i finalen. Jag grät nästan. Det är ofattbart stort för mig. Roger Federer... Första matchen jag såg med honom spelade han mot Juan-Carlos Ferrero, och det måste ha varit någon gång före slutet av 2005. Jag hejade på Ferrero, han var/är snyggare. Jag minns att jag tyckte det i alla fall. Federer vann, den gången också. Nästa gång jag såg honom spela så var det mot Nalbandian, och då var det självklart att heja på honom. Han hade ju slagit Ferrero, då måste han ju vinna bara för att bevisa att det var okej för Ferrero att förlora! Federer förlorade. Jag tror att det var (det verkar troligt, jag har pusslat lite i efterhand) finalen i Master's Cup 2005. Då blev jag fast för honom, men inte för tennisen.
Sedan, för ganska precis tre år sen, tittade jag på Roland Garros. Jag såg varje match jag kunde, och jag hejade både på Nadal och Federer, hoppades att de skulle mötas i finalen. Där ville jag att Rog skulle vinna, självklart. Men jag tyckte Nadal var rätt charmig också, på sitt sätt. Så gick de till final då, och Federer tog första set 6-1. Jag var glad, men han förlorade till slut. Efter det såg jag allt jag kom över. Jag började spela in matcher, sitta uppe på nätterna. Federer vann både Wimbledon och US Open. I september blev jag medlem på rogerfederer.com. Jag började vara inne på forumet så ofta jag kunde, skaffade favorittrådar och började skämta med folket där. Jag började tycka Roger Federer var riktigt snygg, och jag började tycka Nadal var riktigt pest. Jag skaffade favoritspelare på touren, och lärde mig rabbla statistik och vem som hade vilket rekord, och när Federer skulle slå det.  Mycket av det sitter fortfarande.
Under tiden vann han Australian open, Wimbledon, US Open och gick till final i franska. Nadal vann den... Där någonstans började han tappa. Han vann inte allting han spelade, bara det viktigaste. Inte alla finaler, och ibland gick han inte till final. Till Australian Open 2008 slutade jag titta, det gjorde för ont när han förlorade. Jag slutade vara inne på rf.com, och jag höll inte koll längre. Jag kunde inte rabbla statistik på samma sätt, och sakta slutade jag ha koll på hur det gick. Roger vann varken Australian eller franska. Jag tittade halvt på finalen i Roland Garros, och jag såg honom bli helt utspelad av Nadal. I Wimbledon-finalen kämpade han desperat, kom tillbaka från underläge 2-0, men det hjälpte inte. Jag minns att han stod och nästan grät när Nadal servade för matchen. Han förlorade, jag grät och grät. Han åkte ur OS mot James Blake, en person han aldrig förlorat mot. Sen tog han US Open, jag såg en boll eller två. Det kändes bra, men inte tillräckligt för att jag skulle gå tillbaka och titta. Han förlorade mer och mer, och sen förlorade han mot Nadal i Australian. Han tappade förstaplatsen på rankingen någon gång i våras, om jag minns rätt. Jag har börjat gå tillbaka mer och mer, insett att det inte spelar någon roll. Jag kan strunta i att ta reda på, så jag inte vet, men jag bryr mig lika mycket.

Idag vann han Roland Garros för första gången någonsin. Han grät direkt efter sista poängen, jag var nära att göra det jag med. Han har gift sig och ska bli pappa, och jag är nästan... stolt. Men mest glad. Han har vunnit alla Grand Slam-turneringar, och den enda som har vunnit lika många är Sampras. Sampras gick aldrig längre än till semifinal i franska.

Roger Federer är störst genom tiderna.