Någonting smart

Eller ja, har ingen orsak att vara trött i alla fall. Ingen ursäkt, skulle man rent av kunna säga.
Det jag däremot är, är uttråkad. Min pojkvän har annat för sig, och jag verkar ha blivit av med förmågan att underhålla mig själv när jag drabbas av plötslig dötid. Vilket är rätt värdelöst. Så, tråkiga blogginlägg! Yay!

Det regnar lite grann, tror jag bestämt.  Väldigt lite, väldigt lodrätt (vilket händer mer sällan än man skulle tro; det är verkligen blåsigt här nere) och antagligen lite lagom blött sådär.

Igår var det sista repet-fest med AK. Det var den festen som jag, Karin, Sonny och Isabell på något outgrundligt sätt hamnade på när jag för första gången var i Lund, bara ett år tidigare. Det var... märkligt, att tänka så. Att det inte är mer än typ ett år sen, och att det ändå har gått ett helt år sen man vågade sig på att sitta i barsoffan för första gången. Nu har barsoffan fått ny, hel klädsel. I rött och svart, självfallet. I soffan längre in i Hålan, på nästan exakt samma plats som ett annat par ett år tidigare, satt ett helt nytt par och strulade. Jag hoppas det går bättre för dem än det gjorde för det förra. Det innebär väl också att jag och Hampus inte är det senaste AK-paret längre.
Två terminer med AK, och... Ja, och vad? Två terminer på LTH, två terminer i Skåne, två terminer utan familj, katt, vänner... Två terminer. Jag har vuxit. På sätt och vis, i alla fall. Jag har... har jag fått nya vänner? En, ja, och han är också min pojkvän. Nya kompisar, ja, men inte vänner på samma sätt. De kanske kan bli, vi får se. Tid är väldigt viktigt för sånt.
Ångrar jag mig? Nej. Nej, dels för att jag inte tror på att ångra sig, dels för att... Ja, för att jag har det rätt bra här. Trots alla som saknas. Det var dags att bli vuxen, åtminstone, och jag vet inte om jag hade lyckats om jag inte varit tvungen.
Och jag tycker, faktiskt, om Skåne. Det blåser, ja, och träden är oftare lövträd, men den där gröna perioden på våren-sommaren som är den bästa tiden på året är längre och grönare här, den kommer tidigare och stannar längre. Solen är tidigare, värmen är tidigare. Regnen är plötsligare. Jag tycker om att cykla, jag tycker om att gå på högskola, jag tycker om studentpriser. F-sektionen är fortfarande fantastisk, och jag tycker om att spåra ur totalt med overall (eller AK-kavaj, för den delen).  Jag tycker om innergårdarna som finns över-överallt. Alla hus är byggda i en fyrkant runt en innergård, och det är fantastiskt. Vindskydd, tror jag. De är rent bokstavligt talat byggda för att sola på, eller umgås på. Helt fantastiskt.

Idag fyller min bror år. Det var också ett år sen, två terminer sen. Förra året ringde jag, och han sa till mig att sjunga, jag sa nej och sen blev det tyst. Jag trodde han hade lagt på, men det visade sig att samtalet bara hade brutits. Idag ringde jag, och han sa till mig att sjunga. Jag gjorde det inte den här gången heller, men samtalet fortsatte åtminstone.
För två år sen var vi på ACDC-s spelning i Stockholm. Han blev väldigt irriterad över att det tog så lång tid, men... han hade precis blivit tillsammans med Elin. Det var ganska lätt att få honom på bra humör igen, bara att be honom tänka på henne. Det var bättre väder då, och året efter också... inte nu.
Min bror. En annan person jag saknar. Mycket, faktiskt. Jag får se till att ta en öl med honom nästa gång vi ses, eller något. Någonting åt det hållet ändå, tycker jag. Även om det kanske är i Lund, med begränsade möjligheter att gå på Tunnan eller Garage. Ja. Det får bli min present i år, en öl. Grattis!

Trött, tentavecka, tentor... Tentor. Ja. Första hade jag igår, tror den gick bra, men det var också den jag var mest säker på. Nästa har jag på måndag, kemi. Hej och hå. Det känns faktiskt bättre än vad det borde kännas, med tanke på hur mycket jag lyckats plugga den senaste tiden. Sommarväder stänger av ens känsla för att skolan är igång, och aktiverar ens känsla för att det är sommarlov, minst sagt. Det har varit sjukt härligt väder, men... Ja, nej, det har ju varit svårt att lägga tiden på det man borde ha lagt den på. Särskilt med tanke på trevliga besök och utflykter till typ Uppsala. Fast det kanske det är värt. Den enda poängen med bra betyg är väl, så vitt jag förstått, möjligheten att åka utomlands och plugga något år sådär, och det känns ju inte väldigt intressant just nu.

Och Flinta har blivit utekatt. En del av mig hävdar med övertygelse att hon kommer, precis som alla katter, att försvinna en vacker dag, under en bil eller i en räv eller hos en tokig granne... men den delen åker regelbundet på ett nyttigt kok stryk från resten av mig, den där delen som tycker om att fungera som människa. Vad det mer konkret innebär är ju att jag faktiskt aldrig kommer kunna tränga in henne i en lägenhet. Och alltså att jag aldrig kan ta ner henne som jag bor nu, en ljudvall bort från E22:an. Så... min katt är inte riktigt min katt längre. Har hon kanske inte varit på ett tag, antar jag, och krasst sett så är det faktiskt flera månader sen jag valde bort henne, för en kattallergisk pojkvän... men det gör ont ändå. Min bebis, liksom.

Fast ja, det är inte som om jag är ensam utan henne. Det ska inte vara så här lätt att vänja sig vid att leva med någon, men på något sett är det så ändå. Herregud, jag skickade ett sms för att be honom köpa hem mjölk och bröd idag, hur mycket Svensson får det bli?

Nu var det länge sen jag skrev igen, efter en snabb koll: Två veckor! Det kanske ska bli någon sorts standardintervall också på en mer officiell skala?
Hur som helst, om nu någon som läser den här bloggen inte vet det: Två veckor hem-hemma gick inte. Alls. Tiden kortades visserligen ner bara med tre dagar, men om vi inte hade fått vara tillsammans de här tre dagarna vet jag inte riktigt hur det hade gått att försöka vara i skolan den närmaste veckan. Jag har inte heller missat den gröna vågen, snarare är det precis, precis på gränsen till att bli sådär fruktansvärt vackert. Vissa träd har börjat blomma, bladen på buskar och träd börjar knoppas och det har varit klarblå himmel varje dag sen jag kom hem.
Och jag har börjat mena här, i Lund, när jag säger hem.
Det är intressant hur mycket som förändras när man får en egen lägenhet, och typ, någon som man ändå hör ihop med. Hem-hemma finns ju hur många som helst, familj och vänner, men här nere... det håller på att bli liv av det, i alla fall.

Och idag fyller Therése år! Helt otroligt, i år igen. Bästa Therése. Grattis, är vad jag skulle säga om hon läste bloggar. Ja.

Två veckor till, sen senast jag skrev. Lite drygt. Och lite knappt två veckor till i Stockholm, innan jag kommer ner till Lund igen... Får se hur det går, det löser sig nog. Finns ju Flinta och Varga och Karinar och Therése och Helena och simning... Ja. Missar nog när den gröna vågen kommer i Skåne, och kommer sakna pojkvän massor, men det går nog.
Tror jag, i alla fall. Flinta spinner och Varga gläfser i sömnen, så jag menar... det är rätt fint ändå.

Sneaky att uppdatera en blogg han inte vet existerar när han ligger och sover några meter bort, och skriva om honom? Japp, det är nog det. Lite väl så. Så, jag ska skriva om något annat!

Som Karin. Den ena av världens bästa Karinar, som fyller år idag, 21. Kanske inte den största födelsedagen, men ändå! En av mina Karinar fyller år liksom, den med håret. Jag får inte krama henne idag, men vi kan åtminstone höras per telefon. Och det ska vi göra. Så fort det inte är någon som ligger och sover i samma rum.
Karin... Karin. Ja. Jag skulle vilja skriva någonting så där så det betyder någonting. Så jag sitter här och ler när jag ser vad jag skrivit, och så att Karin (hej Karin!) gör det när hon läser. Men det finns liksom för mycket att välja på. Peta på överarmarna/kittla i sidan, som vi gjorde första åren på orkestern? Hur bra det kändes när jag fick syn på henne i Frankrike när jag fick hälsa på? Hennes skratt?  Eller någon av de sorgligare tillfällena? Jag vet inte. Det är för mycket, vi delar för mycket för att jag ska välja.

Ja.

(okej, det där kanske kräver något av en förklaring: Ibland känner man Ja, ibland känner man Nej. Ibland känner man ingetdera, men de tillfällena behandlas närmare på annan plats (annan tid). Och nu kände jag, Ja. Bara. Vet inte kring vad, för det fanns ingen fråga, men det brukar det inte göra. Det är en bra känsla ändå.)

Var nära att säga "Inget direkt att säga", men det vore nog lite av en lögn. Typ.
Vet inte vad jag ska säga, snarare. Har en två maskiner tvätt som går ute i tvättstugan, när de torkat ska jag dra tillbaka till Hampus. Typ... min pojkvän. Mhm. Helt sjukt.

Vad hände där, liksom? Jag fattar fortfarande inte. Och kanske är det mest skumt att det typ var ett problem som behövde lösas när vi kom på att vi hade åtaganden på olika håll ikväll, och kanske inte skulle kunna sova på samma ställe. Efter att ha umgåtts nästan, nästan oavbrutet sen förra fredagen. Det har varit alldeles för lätt att bara... anpassa sig till varandra.
Men, ja. Bra känns det i alla fall. Mycket.

Det finns inte ord. Tillräckligt med ord. Orden räcker inte för det stora, därför måste man skriva om det lilla. Lita till läsarens eller åhörarens förmåga att höra, att förstå, att se genom orden. Att använda stora ord för de stora ordens skull är att motverka sitt syfte.

Några av de starkaste bilderna jag har från Okänd soldat är hur en skjuten soldats konserverade mat rinner ur hans väska i ett dike, och hur Vanhala äter bröd som han först tvingats skrapa bort fiendeblod från. Det sparsmakade. Vad folk gör, inte vad de känner. Känslor är för stora för ord, och att försöka är... mer än vad jag tror mig själv om att klara av, åtminstone. Det blir som när någon liknar havsvågor vid ett sovande vidunders svällande andetag, fel. Havet är... oförlikneligt.
Jag tycker inte om de stora, flödande beskrivningarna. Jag tycker om när en berättelse om röda, gröna och blå kaniner ger mig en klump i magen (Möss och Människor, Steinbeck), när en fiskare och en fisk kan hålla mig vaken om nätterna (Den gamle och havet, Hemingway) eller när man hör hur en man ljuger för sig själv (Okänd soldat, Linna).

Hemligheten är inte de storslagna berättelserna, det är de små berättelserna. Det är inte de stora känsloyttringarna, det är de små gesterna. Att kalla modern och fadern i en familj för mamma och pappa, och inte vid deras namn (Vredens druvor, Steinbeck), att låta huvudpersonen skrika utan att förklara varför. Att låta det rycka i en hand kan säga mer än de mest vältaliga kärleksutgjutelserna, för i verkligheten rycker det i många fler händer än det hålls vackra tal. Och en hand som rör vid en annan kan ofta säga mer än alla de där orden.

Orden räcker inte till.

Något vettigt som att diska (har redan hällt upp diskvatten, det är säkert inte ens för varmt längre...) eller skriva klart programmeringsuppgiften.

Blogga! Blogga om hur man är trött och har huvudvärk, som om det inte var ens eget fel. Eller kolla internet, IGEN. Som om de sidor man kollade för tre minuter sen har uppdaterats. Säkert.

Nä, okej, diska. Det är nog kallt snart annars, diskvattnet.

jag skrev. Vet jag eftersom det inte fanns någonting alls under "Senaste händelser".
Jag har en egen lägenhet nu! Den är... mysig. Ja. Mysig är nog rätta ordet. Väldigt liten, men... ombonad, antar jag. Kan väl vara delvis för att jag inte har någon vettig lampa, så det är lite mysigt halvmörkt sådär, och istället har runt (jag blir nästan lite stolt över mig själv nu, var nära att försöka använda programmeringskommando för att radera saker) trehundra prydnadssaker som liksom... är mina. Jag tror till och med att jag nästan hittat ett hem för allting också, det känns bra. Sandra ligger högst upp på en av bokhyllorna med en grön hatt, alla mina åsnor har fått en nästan helt egen hylla i en av bokhyllorna, och jag har ändå lite, lite plats kvar för fler böcker! Åtminstone så länge Sanningens Svärd stannar i Stockholm.
Det är fortfarande ganska tomt i skafferierna, men gud, jag har bott här i tre dagar nu. Och pluggat på heltid, så jag tycker det är tillräckligt att jag lyckats göra det hela beboeligt och trivsamt. Saknas bara en katt. Så fort jag har lite bättre schema så...
Flinta. Hur jag ska få plats med en kattlåda är en gåta.

Dags att flytta igen. Till Lund, på riktigt, den här gången. Inte lika långt som senare, men antagligen kommer jag att stanna där längre. En etta, hyresrätt, afb, blabla.
Huvudsaken är att jag kommer få bo ensam, på riktigt. Ingen att ta hänsyn till alls. Och jag kommer ha alla mina grejer här nere, så fler än två skedar och inte behöva diska varannan dag och definitivt inte behöva diska i ett handfat.
Och så kommer jag kunna sätta mig på cykeln och cykla till skolan när jag vill, och kunna sätta mig på cykeln och cykla hem från skolan när jag vill. Bara, sådär. Kunna ta sig hem fast klockan har passerat tio.
Det känns bra.

Nu är det bara att vänta på att afb skriver på kontraktet också.

Om ett tag får jag ner Flinta också, älsklingen. Gulletuss. På ett sätt är detvälbra för henne också att hon inte kommer ner nu på en gång, mitt schema den här läsperioden blir ju inte direkt bättre bara för att jag bor på ett annat ställe, så jag hade inte kunnat vara hemma med henne ändå. Så mycket. Men det ska kännas bra att få ner henne, och jag har en uteplats också, så vi kommer kunna hänga där så fort vädret blir lite bättre.

Tillbaka i Skåne! Vad hände med min blogglusta, kanske ni undrar? Jag har ingen aning, jag kanske kom över den lite väl snabbt... men ja, nu är jag här i alla fall. Har haft fyra helt fantastiska veckor, och kjan konstatera att hemma verkligen är hemma. Fortfarande. Och att den här känslan jag-vill-flytta har kommit över mig igen, för första gången på flera år. Det är faktiskt förvånande likt den här känslan av att vilja flytta hemifrån som jag upplevde så intensivt där i några år... men den här gången vill jag inte flytta hemifrån på det sättet, det har jag ju liksom redan gjort. Jag vill väl snarare flytta till eget. Och närmare Lund. Jag klarade av att pendla till gymnasiet i tre år, men efter tre månader här så känner jag bara att jag inte orkar längre... Tja. Sånt är väl livet. Jag får försöka prioritera bort lite saker till våren, hur som helst. Försöka festa lite mindre, sova lite mer, tror jag skulle behöva det. Tre (fyra?) förkylningar på en termin är mycket, mycket fler än jag är van vid. Så det är ju bara att ta tag i det.
Nu, åter till ett mindre "oooh, här är mitt liv!"-inlägg, rentav en lista!

Saker man skulle kunna ägna sig åt medan man väntar på att en internetsida ska ladda med segt internet:
-Ta en promenad i rummet, sträcka lite på sig
-Sy
-Äta frukt
-Andas, ta det lugnt
-Plocka undan
-Bädda sängen
-Skriva inköpslista
-Spela röj
-Planera blogginlägg

Saker man oftast ägnar sig åt medan man väntar på att en internetsida ska ladda:
-Irritera sig
-Klicka en gång till på länken
-Öppna en annan sida "så länge"

Gott nytt år!
Vid tolvslaget (som vi gissade oss till när det inträffade, genom folks skrik och genom att titta på fyrverkerierna, eftersom vi inte hade vettiga klockor) stod jag på kajen i Gamla stan och bara tittade upp mot himlen och såg på fyrverkerierna, och messade ungefär halva världen och kramade Therése. Bartendrarna på tunnan hade gott med på att ta hand om min öl så länge jag var ute, efter lite munhuggande. De var trevligare än på länge, jag undrar om de inte kände av nyårsstämningen en del. Hade det inte varit för att de jobbade hade jag lätt köpt en öl till dem. Kanske inte en var, det är ju rätt dyrt på tunnan, men åt det hållet.
Jag träffade Lasse och Marie för första gången på jag vet inte hur många år, efter att ha firat nyår med dem de första femton åren i mitt liv, ungefär. Det var väldigt, väldigt trevliga. Det är fantastiskt när man upptäcker att ens föräldrar är, rent objektivt, rätt roliga att umgås med som vuxna människor, och att deras kompisar också är det. Känner mig sjukt vuxen.
Flinta som sprang iväg natten mot igår har kommit tillbaka. Jag har ingen aning om var hon har varit eller varför, men hon vill fortfarande springa ut och är alltså antagligen inte skrämd i alla fall. Hon är tillbaka. Lättnaden är... fantastisk.
Gott nytt år!

Jag har ett ryck av jag-vill-blogga-mera!
Det kommer antagligen hålla i sig kanske tre dagar, i bästa fall. Jag ska hur som helst försöka njuta de här tre dagarna, eller tja, snarare blogga. Irriterad över att jag vill skriva, för andra, men inte vet vad jag vill skriva om och samtidigt inte bryr mig om andra läser. Märklig mening... Såhär: Det finns för det mesta ungefär tusen saker att skriva om, men som är tillräckligt privata för att inte släppas ut på internet vind för våg. Där till exempel mina föräldrar läser det.

Jag har en liten (jättestor) crush på Varga. Varga är mammas och pappas finska lapphund. Hon är helt fruktansvärt söt, glad, intelligent och ganska... osäker. Typ, "Oj, det rör sig lite konstigt, jag backar och viker ner mina öron till hakan." Fast hon är rät tuff ändå. Man säger "Nej, gå ut därifrån, sluta!" och hon säger "Neeeeej, titta vad snäll jag är!" och smyger liksom vidare, försiktigt försiktigt. Ibland visar det sig att hon gjorde någonting man ville låta henne göra, som att hämta sin favoritleksak bakom soffan och komma och leka med en, men för det mesta handlar det om att hon har hittat någonting på marken som är hennes nya bästa vän för alltid. Och så kan man ju inte ha det, JAG är hennes bästa vän för alltid...
Hon har fått tillåtelse att väcka mig på morgonen nu. Hon gör det genom att slänga upp frambenen i sängen och säga "Godmorgon livet är underbart!!!!!!!!" och leta efter mina händer för att börja tugga på dem (inte tugga så mycket som slemma ner) och bara yra runt som en glädjetornado. Som sagt, både underbar och jobbig. Jobbig för att jag sover, och ligger ner vilket innebär att hon har fritt fram att tugga på (slemma på) min näsa också. Men det kan det vara värt, har man en bra dag slutar det med att hon ligger bredvid en i sängen och är jätte-jättemysig.
Fantastisk hund. Jag vill också ha...

De senaste dagarna har det dykt upp inlägg från mig, på facebook, där jag nämner bonsai-kokokatten. Detta handlar självklart om Malte, om någon missat det. Malte är liten (därav bonsai), fast han börjar bli relativt gammal. Han är också en katt (därav katten). Vi vet inte riktigt varför han är så liten, men det verkar rimligt att det beror på en viss näringsbrist när han var liten. När han kom till oss så var han jätteliten och sjukt mager. Om man höll honom framför matskålen kämpade han desperat för att ta sig fram till den, vilket är lite hjärtekrossande hos en femveckors kattunge som får plats i en ficka och väger 350g.
Men, han lever och är nöjd idag.
Varför han även kallas koko? Tja... Det ska väl först och främst sägas att det är ett ganska kärleksfullt uttryck. Utom möjligen om jag skulle säga det när han får för sig att hoppa jämfota på Flinta när hon och jag sover, men jag tror jag skulle välja andra, mer passande epitet i de lägena.
Malte är ändå lite koko. Han verkar inte riktigt ha förstått att (här kommer en lista! Länge sen nu)
-Om en katt morrar och fräser på en så ska man sluta med det man gör och låta katten vara i fred (särskilt om man är en hälften så stor katt)
-Det är dåligt att ha hela sitt huvud i munnen på en hund (rätt drag är inte att försöka gå därifrån så mycket som att protestera med klorna. De vanligaste ögonskadorna på hund är tydligen orsakade av katter, de är inte direkt försvarslösa)
-Om någon knuffar bort dig/lyfter bort dig/kastar något på dig vill de inte ha dig där. Flytta på dig (i alla fall om du är en förkrympt katt)
-Om det går förbi en hund som tycker om att ha ditt huvud i sin mun är det oklokt att börja leka med dess svans
-När du har blivit nerknuffad från en säng tre gånger i rad, och morrad på av en sovande katt, är du inte välkommen i sängen.
-Hundmat och kattmat är olika saker (det här verkar i och för sig många hundar ha väldigt svårt för, utan att vara särskilt koko...)

Malte är hursomhelst väldigt söt, och jag försöker vara lite snäll mot honom. Utom när han hoppar på Flinta, då är det krig...

Edit: Fast en gång har jag faktiskt räddat HONOM från Flinta! Hon höll fast hans huvud och klöste honom rätt intensivt i ansiktet, jag misstänker att han hade varit jättejobbig jääääääättelänge och att hon hade gett upp på mer civiliserade sätt att säga "Dra åt skogen". I alla fall, jag är lite snäll mot honom ibland!